Jag funderar lite över vilket som är värst.

Vi hade besök här igår och det avnjöts lite kex, ost och chips och dip. Som att man inte frossat nog under den här ledigheten...
Vi kom in på sommaren och gjorde upp lite fina kustplaner.


Bada i havet, meta krabbor från bryggan, strosa i hamnen. Bara umgås med dom man trivs med.
Sitta i skymningen och spela kort.
Ljudet från de sista motorbåtarna som är på väg hem eller bort.
Havet som kluckar mot klippkanten.
De olika välkända ljuden som bara en camping kan låta efter mörkrets inbrott.
Solnedgången.
Atmosfären.
Barnens alla fiske/badprylar högt och lågt.
Lukten från havet.

Jag har inte ont av att det blir mörkt på vinterhalvåret. Eller av att det blåser och regnar. Det gör mig inte så mycket.

Däremot dvalan som alla vi människor tycks hamna i. Vi umgås mindre, stänger in oss i våra hus och det blir helt tyst och öde ute.

Som att hela livet stannar upp en stund för att sedan brytas i en masshysteri i December månad då vi stressar runt som små skållade ekorrar i jakten på stora händelsen på denna tid.

Sedan kommer Annandagen. Vilan.

Som räcker sig till April månad. Då är vi igång igen men den här gången i full fart med att umgås, vi grillar, vi semestrar, vi springer runt på möten, vi gör allt och lite till.


Fram tills mörkret kommer. Oktober nångång.

Då vi kryper in i våra små iden igen.


Vi är allt lustiga vi människor.

Jag sitter och kollar på kort från året som gått. Varma glada sommarkort och härliga vårbilder där grönskan börjat att spira.
Så får jag syn på vinterkorten.

Det var den tyngsta vintern vi någonsin haft och jag hoppas att den aldrig kommer tillbaka.




Tack o lov att vi inte är där nu.

Efter fem veckors ledighet var det även dags för Emil att börja dagis igen. Han vinkade glatt när jag for därifrån.

Men nu blöjfri och desto mer pratglad.

Tänk vad mycket det händer på fem veckor när barnen är små..



Markus och Bella har drygt en veckas ledighet kvar innan allvaret börjar. Skola, läxor och allt som hör till.



Markus börjar sexan och Bella börjar i fyran.

Mina stora små kottar
Ibland känns det som att det var igår dom bråkade om att få sitta i mammas knä.

Vädrets makter var med mig idag. Första arbetsdagen efter semestern.

Regnet fullkomligen öste ner hela dagen och det gjorde mig absolut ingenting.

När man ställer frågan "Hur är det? eller "Hur mår du? kan man få många intressanta svar.

På mycket.

Det finns typen som svarar "Bra" oavsett. Om dom nu mår dåligt, är sjuka, om blixten precis slagit ner framför dom eller om dom sitter fast i sjunkande kvicksand så är ändå svaret helt kort "Bra". Kanske tillägs det ett mycket kort "varmt" om nu blixten slagit ner. Men det är nästan ohörbart.

Sen har vi den typen som man i samma sekund ångrar att man frågat öser ut sig hur jobbigt allt är eller hur otroligt mycket den har att göra för att si och för att så. I evighet. Man är fast att lyssna en bra stund.

Men nu till den intressanta, lite mystiska typen. Den som svarar "Joodå... med lång betoning på o. Eller som svarar "Sådäääär". Och inget mer!

Och då står man där. Funderar lite först. Vill personen ifråga nu att jag frågar varför är det sådär? Eller "så det är bara "Joodå?

Ska man bara nicka kort med huvudet och vara tyst?

Ibland när jag stöter på dessa mystiska typer frågar jag varför det bara är "Jooodå."

Idag fick jag svaret av en annan "Sådär".

Jag svarade tillbaks "Jaaa" med ljus betoning på J och traskade vidare.

Jag vet definitivt vilken typ jag själv är. Den som svarar "Bra" även om jag skulle sitta fast på ett sjunkande skepp.
Vilken typ är du?
Om du är den Mystiska typen.. .

SNÄLLA!!   ge mig ett svar!

Själen ligger i (ögon)blicken.

Jag missar nästan alltid vad människor har på sig eller hur dom ser ut .
För jag är fullt upptagen med att titta på ögonen, på blicken.

Det är ögonen som avslöjar människan.

Hur den mår och hur den känner.

Så när någon väljer att titta bort blir det jobbigt.

Då missar jag allt den har att säga.

Har du tänkt på en sak mamma? frågade Bella mig häromkvällen.
Berätta sa jag.

Jo nästa år är sista gången som man kan säga 12-12-12. Och klockan 12.12 samma dag!
I år kan man ju säga 11.11.11 och tiden men efter nästa år så går det ju inte längre. För vi har ju inte tretton månader.

Men jösses Bella svarade jag, hur.. har ni pratat om det här i skolan?

Nej det bara slog mig nyss svarade hon.

Kära barn, vilka djupa funderingar...

Jag älskar att sitta så här. Bara sitta och njuta av allt gröna och fundera på allt.

Eller på inget.

Gärna själv på kvällen när lugnet lagt sig i området.

Då njuter jag.

Gud vad jag älskar Maj månad.

att springa ut barfota en sommarmorgon och känna den fortfarande kalla daggen i gräsmattan.
Än idag kan jag fortfarande stanna upp barfota i gräset och minnas just den känslan.

att somna till ljudet av bilar långtbortifrån som färdades på stora vägen.
Ljudet hördes mer på sommaren.

att gå ut till det varma växthuset och kolla efter om vindruvorna mognat.

att färdas över havet till Finland.
Jag älskar havet och Finland.


att känna den starka kaprifoldoften sent på sommarkvällarna.
Den luktade alltid mer då.

att äta och fika gott på vår altan.
Hur skulle jag kunna leva utan?

att stå på vår balkong som vette ut mot Kinnekulle och beundra utsikten i solnedgången.

att känna lukten efter ett sommarregn..




Jag hoppas att mina barn bär med sig sinnesintrycken på samma sätt.

Vissa dagar kan man ju inte låta bli att undra.

När en annan knappt orkar med ljudet av x antal ungar som invaderat trädgården i form av studsmatta (hopp+ illhöga tjut) eller något liknande...

Hur orkar grannarna med?

Från mars/april tom oktober nångång sådär...

Från morgon till kväll...

Och när poolen kommer upp...

Ja resten kan ni ju räkna ut.

Klart att dom inte orkar.

Jo dom med barn själva givetvis.

Dom har ju ungarna här.

Undra om man skulle ta och tjäna sig en slant kanske?

Ta inträde för toabesök och en liten peng för saft?

Lägga till en bulle oxå. Nej kex får allt räcka tror jag bestämt. Vilken jäkla ide!!



Nej jag är inte sur. Eller ironisk.

Allt jag begär är kanske sisådär en dag i veckan själv i vår trädgård.

Eller en gång i månaden?

Eller en enda dag på hela sommaren?

Snälla?

Snälla!!

Hmmm... Det är ju inte så att man blir lite fundersam.

Min födelsedag kom på tal tidigare idag. Jag fyller inte förrän i september och då blir jag hör och häpna hela 35 år!

Men just då har alla mina släktingar tänkt sig att fara iväg ut i världen på spridda platser.

(Och jag vet att dom läser det här)

Min bror drar till Ibiza, syrran åker till Bulgarien, mor och Thomas åker på en vinresa i Europa.

Tom med min moster och mina kusiner sticker iväg till Cypern!!!!

Men hallå??? Hur tänktes det här liksom?? Inte alls det är tydligt.

Alla är puts väck på min födelsedag!

Det är nästan så att dom är skyldiga mig en resa.. eller nåt.

Just för att det faktiskt är lite synd om mig.

Som blir sittande kvar här helt själver. (Nästan)

Och nej nej nej. Jag kan absolut inte tänka mig att fira en annan dag.

Då får dom allt ta och boka om sina resor.

Punkt slut.

Vad händer efter människan då?

-Men mamma du lyssnar ju inte fortsatte ett av mina barn.

-Vad menar du frågade jag.

-Jo men först kom ju stenåldern och alla dom här åldrarna och så.

Vad kommer att komma EFTER människan då?

Ja det kan man fråga sig..

Vad kommer efter människan då?

Det börjar bli riktigt jobbigt det här.

Jag hittar bara mer och mer braiga bloggar.

Nu får det vara nog.

Jag ska ju ha tid till annat oxå än att sitta här och läsa.

Nu vill jag inte hitta några mer.

Hinner liksom inte....

Å andra sidan så måste jag hålla mig vaken länge ikväll.

Markus och hans kompis är på nattplask i badhuset.

Natt.... håller på till 24.00

Om det är okej, njaaoo hela hans klass är där och han är visserligen tolv.

Men till klockan 24.00 ..

Ja herregud.

Trodde väl inte riktigt att den tiden var så nära än. ( Nu)

Sen kommer dom hit och sover och imorgon är det syster hans som går på disco för att sedan ta med sig en kompis hem och sova här.

Dom har påsklov.

Vi våndas.

Kloka fina Sara...

Texten fängslar.

Jag behöver inte säga så mycket mer.

Tack.

Jag har hört meningen ett antal gånger av alla möjliga olika personer i olika sammanhang.

Det är ju bara att lasera. Jag ska lasera den har jag tänkt. Det är ju bara att lasera!

Och det har ju alltid låtit så himlans lätt!

Så smidigt och så snabbt.

Den uppfattningen hade jag fått.

Så i förmiddags fick jag för mig att nu jäklar ska vi ta tag i träpanelen i köket och lasera den!

För det verkar ju vara skitlätt och snabbt verkar det också gå.

Någon hade kanske glömt i förbifarten att meddela mig att detta inte passar personer som vill ha ett helt perfekt resultat.

Ett resultat där inte ett svajigt penseldrag syns.

När jag själv skapar något vill jag ha det perfekt. Tycker inte om fel eller brister.

Alls.

Däremot gillar jag inte den andra perfektheten som en del gärna ger sken av. Perfekt familj, perfekt liv och perfekt hem.

Det är oftast bara ett falskt sken.


Jarmo hoppade in i duschen när jag började. När han kom ut var jag på bräda två.

Och han är inte direkt snabb i duschen.

Så han tog barnen och gick iväg ett par timmar så att jag kunde måla ifred.

Och muttra för mig själv. Bara att lasera..  bara att lasera!!

Hallå vad pratar folk om eller?

Ett par timmar senare var jag klar och jag har inte bestämt mig än om jag är helt nöjd eller om jag får dra över det en gång till.

Det är ju bara att lasera!

Om det är något jag älskar så är det varma människor. Fyllda av värme gentemot andra.

Ni vet såna man nästan bara kan sitta och titta på.

För att dom har sån utstrålning.

Idag hade jag äran att träffa flera av dom.