Jag har inte ont av att det blir mörkt på vinterhalvåret. Eller av att det blåser och regnar. Det gör mig inte så mycket.

Däremot dvalan som alla vi människor tycks hamna i. Vi umgås mindre, stänger in oss i våra hus och det blir helt tyst och öde ute.

Som att hela livet stannar upp en stund för att sedan brytas i en masshysteri i December månad då vi stressar runt som små skållade ekorrar i jakten på stora händelsen på denna tid.

Sedan kommer Annandagen. Vilan.

Som räcker sig till April månad. Då är vi igång igen men den här gången i full fart med att umgås, vi grillar, vi semestrar, vi springer runt på möten, vi gör allt och lite till.


Fram tills mörkret kommer. Oktober nångång.

Då vi kryper in i våra små iden igen.


Vi är allt lustiga vi människor.