Vårdag

Strålande solsken, en lycklig elvaåring och ett trevligt firande har dagen bestått av idag.

Och nu kommer förmodligen inte bloggen att hinnas med på ett par dagar men jag återkommer.

Tillslut

Tillslut tröttnade minstingen i huset och la sig på rygg och började samtala med katten Tom istället.
-Baka me pappa.
-Myyysigt.

Jarmo han bakar fortfarande.






Och här är en del av dom.
Vaniljbullar,bland det godaste som finns!

Vi bakar härhemma

Eller rättare sagt Jarmo bakar med barnen. Han har tålamodet med att det tar sin tid, det blir stökigt och det finns händer högt och lågt.







För min egen del måste jag tyvärr erkänna att jag bakar hellre själv för jag vill att det ska gå snabbt smidigt och kladdfritt.
Så jag smyger in i en egen hörna och slänger ihop en dubbel sats kladdmuffins utan att barnen hinner blinka.



Och just nu växer högen av vaniljbullar ute i köket och det verkar inte vara någon ände på degen därute.
Dom är ett bra bakteam dom där.
Jarmo och barnen.

Än så länge har vi klarat oss men...

Jag är en planeringsmänniska ut i fingerspetsarna och jag måste nu i efterhand  elva år senare erkänna att ha ett barn som fyller år i Februari (The Månad av maginfluensa och annan skit) inte var ett smart drag.
Med tanke på att:
1. Barnet blir lite besviken över att det alltid fattas gäster på kalasdagen då de ligger sjuka i vinterkräksjukan.
2. De som är friska och kommer kanske inte bara kommer med presenter utan kanske också lite andra överraskningar i form av någon sjukdom strax efter. Ja eftersom det är svårt att leva isolerat bara för att jag skulle önska det.
Jag borde gått över tiden ytterligare ett par veckor eller helt enkelt tidigarelagt hela händelseförloppet.
Men det är alltid lätt att vara efterklok.

Planer

Nästa torsdag fyller vår Bella elva år. Hon längtar och det ska bli väldigt roligt att se hennes reaktion på presenten vi har hittat på.
Dessvärre kan jag inte avslöja något  än eftersom hon nog kan glida in här och kika mellan varven men det kommer att bli en ja "speciell grej" iallafall.
Så nu får vi INTE åka på magsjukan som härjar omkring här. Vare sig nu till helgen för då ska Jarmo, Markus och Thomas åka till Göteborg och se på ishockey och INTE till nästa vecka då det blir födelsedagsfirande och lite annat special för en elvaåring.

Lite vårkänsla i vintern

Hade vi utomhus igår. De stora barnen var iväg på sitt med kompisar och jag och Emil njöt av vårsolen.
Okej vintersolen då.









Ett litet barns stora tro

Emil imorse -Mamma titta månen, fiiin säger han och pekar ut mot himlen.
-Ja den är fin, en halvmåne svarar jag.

-Mmm mamma har delat den svarar Emil nöjt.

Det är då man verkligen inser vilken otrolig tro barn har på sina föräldrar.


Givetvis förklarade jag att så inte var fallet. Men jag gick och sög på karamellen hela dagen.

Mamma har delat månen.




Tre veckors anteckningar är färdiga

Tre veckors anteckningar ligger nu färdigt för morgondagen då vi åter ska in till Barnavdelningen i Lidköping med Emil.

Vi har skrivit ner precis allt han har ätit under denna tid, grader utomhus, om han kliat sig eller inte, om han har varit förkyld, om vi har kommit i kontakt med pälsdjur mm.  Och slutligen en daglig rapport hur alla hans kroppsdelar ser ut.

Rött/fint/vätskat osv..

Dagispersonalen har frivilligt ställt upp dom med och noga antecknat allt han har stoppat i sig.

Rätt intressant faktiskt att se hur mycket dom får i sig på en dag. Det är ju inget man skriver ner annars direkt.

Så imorgon ska vi se om vi kan hitta något mönster i det hela, varför han blir så dålig som han blir mellan varven.

Så då får vi se då.


Söndagsturne

Jag hade en lång sovmorgon idag och det var välbehövligt.
Nu bär det av på fikaturne.
Först hem till syrran och sen hem till min moster där vi slår två flugor i en smäll.

Klippning av Emils hår och förhoppningsvis lite kaffe på det.

Något måste man ju roa sig med när det är så kallt ute så att man får fokusera sig på att bara överleva sträckan från och till bilen.

-20 grader kallt ute men varmt inne.

Var det när jag startade bilen imorse för att åka fram en sväng.
18 år firar vi idag jag och Jarmo och jag fick en härlig bukett med vita tulpaner och choklad.

-Grattis till dig för att du har haft äran att vara ihop med mig i arton år sa jag vid frukostbordet till Jarmo.
-Grattis till dig för att jag har stått ut med dig i arton år svarade Jarmo tillbaka.

Båda med glimten i ögat.

Och det där med glimten, det är viktigt sånt.


Städa bör man

Minstingen i familjen är kidnappad av sin mormor och Thomas för att gå på fik inne i stan (Lidköping) och själv har jag tänkt att storstäda så är det tråkiga gjort innan helgen som kommer.


På tal om helgen förresten så har jag och Jarmo varit ett par i arton hela år på lördag.
Och jag som inte ens är tjugofem.. Hur gick det till?

Så då får man givetvis komma hit och gratulera oss med en massa presenter. Jag är rätt trött på kyla nu så en resa till något varm land skulle inte sitta fel.
Eller nåt i den stilen.



Kortet är ifrån -94.
Inte igår alltså.

Hemska mamma!!

Idag har jag lärt mig att INTE hitta på mina egna billekar mitt i Emils billekar.
Alltså, han hade en av sina småbilar som han  körde omkring med på bordet och jag fick en annan liten bil att köra med och så höll vi på.
Rätt som det är tar han fram sin lastare eller ja en sån där lastbil man kan köra upp flera bilar på och kör upp sin lilla bil där. Jag tänker att jag gör väl likadant och ska precis påbörja uppkörningen när Emil tjoar NEJ!!

Nähä får inte jag köra upp min bil där? frågar jag lite stött.
-Nä mamma pakkera bilen på bordet!
-Jaha svarar jag och parkerar min lilla bil på ett ställe som ser lämpligt ut.
-Näjj tjoar Emil. Inte där!!
Nehe.. vart ska jag parkera min bil då? frågar jag. (Tålamod är en bra egenskap när man leker med bilar )
-Brevi sukhuset svara Emil och pekar på ljusstaken på bordet.
Ja snäll mor som jag är låter jag honom hållas och parkerar brevid sjukhuset. (Ljuslyktan)

Han fortsätter med sin lastare och jag får snällt sitta där och titta på för med min lilla bil får jag inte köra mer. Rätt som det är säger han med ett solskensleende
-Mamma ta den bilen och pekar på en större modell, även kallad "Blixten" i barnaögon.
Jag tar den stora och kan inte hålla mig utan kör upp med den ovanpå hans lastare.

Jag vet jag borde tänkt mig för.
Men nu gjorde jag inte det.

Det är knappt så att jag kan med och berätta men om jag säger som så här.
Han blev inte glad på mig.
Inte alls.
verkligen inte.

Hemska hemska mamma.
Jag ska aldrig mer göra om det.
Och jag ska inte försöka vinna på Memory någon mer gång.







Kalasit

Igår var vi på kalas hos mitt brorsbarn som fyllde fyra år. Inte alls dumt med kalas mitt i veckan.
Pastasallad, tårta och hembakt bjöds det på och kalaset avslutades med en fiskedamm för barnen.

Och jag vet en som fortfarande pratar om att man kan fiska godis! Underbart när lite kan roa mycket.







Så länge hjärtat är med

Januari brukar gå segt i vanliga fall men nu känns det som att den här veckan bara rusat iväg. Dagislämningar, jobb, hem, stora barnen med deras läxor och allt som hör till, en mörkbrun byrå mitt i allt som jag målat flera kvällar för att få vit. Inte kamouflage! Grrr..

Plötsligt tonårshumör i familjen som jag inte är van vid.
Än.

För på något underligt sätt känns det inte som en evighet man själv var där, man kom ur tonårsperioden  och nu ska man plötsligt på något sätt vara färdig, mogen och mentalt förberedd på att hantera det själv. Som föräldrer.
Ta hand om trotsiga treåringar har jag vant mig vid.

Men det här är något helt nytt för mig.
Älskade lilla barn.

Tonårsbarn.


Springande måndag

Allt blev sent idag. Direkt efter jobbet var det APT efter det iväg och hämta Emil ifrån dagis vilket i vanliga fall brukar vara runt tre men nu blev klockan halv fem. Hem till de två andra väntande barnen (Jarmo jobbar eftermiddag) inse att kylen ekade tomt, på med kläder igen och fram till Ica, hem igen och svänga ihop lite köttfärsås och pastasnäckor (som fiskarna också gillade enligt Emil) och sedan inse att det blivit kväll utan att jag hade hunnit tänka. Jäkligt dålig planering, jag vet.

Vi satte oss sedan i soffan för att kvällsgosa lite. Emil ingosad i mitt knät och Bella tätt brevid. Då säger Emil
-Min mamma Bella. Inte gosa mamma.
-Jo men Emil sa jag, Jag är Bellas mamma också. Det vet du ju. Vem ska Bella gosa med annars?
-Bella gosa me soffan. Inte mamma blev svaret.

Ibland är dom hårda de små liven.



Men han behöver knappast oroa sig. Att inte bli gosad eller älskad.
Den lille plutten.
Som blir en treåring snart.
Och den här gången vet jag hur fort tiden går när barnen är små.
Men jag kan ändå inte stoppa den.
Hur mycket jag än skulle vilja.


Ut och lek!

Gårkvällen bjöd på prat och vin hos min syster. Mycket trevligt! Nu väntar utelek i snön med lilleman.

Han älskar snön.



Och nu finns det ju en del att busa i. Mot för några veckor sedan.
Så för barnen är det ju bra.

Lättnaden är total

Sakta men säkert har Emils vätskande såriga eksem dragit sig tillbaka. I nacken och på sidan av halsen syns en del ärr men dom kommer säkert att blekna med tiden. Knävecken har läkts fint,  det är bara en rodnad som återstår och på resten av kroppen syns det knappt. Frågan är bara vad i behandlingen det var som hjälpte.

Dunderkuren med pencillin och kortison? Nya mjukgörare? Mer kortison? Baden? Mjölkfria kosten? Vi vet inte eftersom allt gjordes samtidigt.

Jag stötte på en person inne på sjukhuset när det var som värst för Emil. Personen gjorde en jämförelse mellan sitt sjuka barn och vårt sjuka barn.

Personen tyckte att vi hade det lättast.


Kan man verkligen jämföra barns olika besvär och problem?


Vart är det lätt att ha ett barn som redan vid en månads ålder blir inlagd för svåra hudproblem?
Vart är det lätt att ha ett a4papper fyllt med ett dagligt smörjschema med olika salvor,kortisoner och pencilliner?
Är det lätt att se sitt barn ha stora vätskande sår runt halsen och nacken så att det inte kan vrida på huvudet?
År det lätt att se sin treåring inte kunna gå för smärtan i knävecken?
Är det lätt att veta att varje dag kommer minstingen vakna upp med nya onda sår?

Ens barn smärta sitter i sitt eget hjärta.
Så när mitt barn har ont så har jag ont.


Och det är banne mig inte lätt.
Någonstans.




Så ni kan inte ana hur glada och lättade vi är här nu. Hoppas innerligt att det håller i sig.

Här var det jul igen

Bella packade upp en tre meter lång julgirlang och en massa annat fint julpynt som hon hade tillverkat i skolan strax innan jul.
Åh så fint sa jag och undrade varför i all världen hon inte fått hem pyntet innan jul. Därför att fröken tyckte att det var så fint att det skulle pynta klassrummet svarade hon.

Jaja. Då har vi iallafall julgirlanger till nästa jul då.

Apropå förra inlägget, det var absolut inget nedlåtande skrivet utan som sagt endast en stilla undran som jag har.
Någon?

Lördag med bus

Vi har haft min bror och hans barn på besök här under dagen och det busades bland de små, vi var ute på en promenad som i vanliga fall tar drygt en timme men nu tog den två.
Så är det med små kottar som hellre vill busa vid vägkanten än gå framåt. Uppfriskande promenad men det blåste kallt i kinderna.
Fika och mat blev det med och jag kan tänka mig tre små barn som kommer att somna väldigt gott ikväll.


Själv funderar jag nu på om jag skulle orka åka fram och köpa lite chips och dip.

Det är inte dumt alls.

Trollet i Lidköping

Jag och Emil har ju passerat över Lidanbron ett par gånger nu under kort tid och varje gång jag kör på bron säger Emil.
-Inte köra ner i vattnet mamma!
-Nejdå svarar jag och kör vidare.
Så håller han på varje gång vi passerar och idag var det samma visa både på ditvägen och hem.
-Inte köra ner i vattnet mamma!
-Nej det ska jag inte svarade jag.
-Trollet bor där, kommer o tar dig fortsatte han och lät bekymrad.

Då föll tioöringen ner  och jag började skratta för mig själv.

Bockarna Bruse.. han älskar den boken och vi läser den om och om igen men han gillar definitivt inte trollet.

Han trodde ju att trollet bodde därunder det är klart. Så jag förklarade att det var bara i boken som trollet bodde under bron.
Inte i Lidköping.


Tidigare inlägg
RSS 2.0