Idag har vi haft en röjardag. Kört lite skräp till åtevinningen, städat och handlat hem lite gott till kvällen då vi får besök av vänner. Och äntligen är jag klar med den där byrån..

Igår var vi på kalas hos mitt brorsbarn som fyllde fyra år. Inte alls dumt med kalas mitt i veckan.
Pastasallad, tårta och hembakt bjöds det på och kalaset avslutades med en fiskedamm för barnen.

Och jag vet en som fortfarande pratar om att man kan fiska godis! Underbart när lite kan roa mycket.

Januari brukar gå segt i vanliga fall men nu känns det som att den här veckan bara rusat iväg. Dagislämningar, jobb, hem, stora barnen med deras läxor och allt som hör till, en mörkbrun byrå mitt i allt som jag målat flera kvällar för att få vit. Inte kamouflage! Grrr..

Plötsligt tonårshumör i familjen som jag inte är van vid.
Än.

För på något underligt sätt känns det inte som en evighet man själv var där, man kom ur tonårsperioden  och nu ska man plötsligt på något sätt vara färdig, mogen och mentalt förberedd på att hantera det själv. Som föräldrer.
Ta hand om trotsiga treåringar har jag vant mig vid.

Men det här är något helt nytt för mig.
Älskade lilla barn.

Tonårsbarn.

Allt blev sent idag. Direkt efter jobbet var det APT efter det iväg och hämta Emil ifrån dagis vilket i vanliga fall brukar vara runt tre men nu blev klockan halv fem. Hem till de två andra väntande barnen (Jarmo jobbar eftermiddag) inse att kylen ekade tomt, på med kläder igen och fram till Ica, hem igen och svänga ihop lite köttfärsås och pastasnäckor (som fiskarna också gillade enligt Emil) och sedan inse att det blivit kväll utan att jag hade hunnit tänka. Jäkligt dålig planering, jag vet.

Vi satte oss sedan i soffan för att kvällsgosa lite. Emil ingosad i mitt knät och Bella tätt brevid. Då säger Emil
-Min mamma Bella. Inte gosa mamma.
-Jo men Emil sa jag, Jag är Bellas mamma också. Det vet du ju. Vem ska Bella gosa med annars?
-Bella gosa me soffan. Inte mamma blev svaret.

Ibland är dom hårda de små liven.

Sista halvtimmen har jag och barnen sprungit som små illrar till och från köket. Jarmo bakar en kladdkaka och när han lade på den sista touchen (riven dubbelnougat) så stod vi där och vaktade varandra som hökar.

Gårkvällen bjöd på prat och vin hos min syster. Mycket trevligt! Nu väntar utelek i snön med lilleman.

Han älskar snön.

Ända sen jag var liten så har jag drömt mycket. Klardrömmar (drömmar då man är medveten om att man drömmer) Styrande drömmar (då måste man först befinna sig i en klardröm för att vara medveten nog att kunna styra drömmen) Varseldrömmar (vilket kan handla om mig själv eller någon jag känner och även om människor jag inte känner) Varseldrömmarna kan bestå av olika symboler som jag med tiden har lärt mig att förstå innebörden av och de kan ibland också visa händelsen innan det händer.

Eftersom det har varit så  sen jag var barn så är jag van vid dem och Jarmo och resten av mina nära är också vana då jag berättar en del för dom.

Vissa drömmar lämnar starkare intryck än de andra och jag skulle kunna berätta hur många som helst för er. En av drömmarna jag hade inatt var en sådan och den kanske jag kan berätta men inte just nu för minstingen pockar på uppmärksamhet.

när fåfängan går före vettet. Och jo jag har en gång i tiden lovat er med att inte skämma bort er med för många "outfitbilder". 
Så bara för att det är fredag.
Bara för er.

En vacker bild för några somrar sen. Jag skulle kunna redigera bort lite valkar och sånt men jag struntar i det. Ni får mig a`la natural.

Jag fick en chock tidigare idag och befinner mig fortfarande i ett slags chocktillstånd. Dom spelade en låt med Helloween tidigare idag i Radio Skaraborg!! Tro det eller ej. Hederlig gammal hårdrock som ligger mig väldigt nära hjärtat.

Det som annars spelas på den radiostationen faller inte riktigt mig i smaken. Och då kanske ni undrar varför jag lyssnar på denna station då? Jo vi kör på rättvisa jag och arbetskollegan så varannan dag får radio Skaraborg ljuda ur högtalaren och varannan dag lyssnas det på 106.7 Hårdrocksklassiker.

Men idag var en seger.

Sakta men säkert har Emils vätskande såriga eksem dragit sig tillbaka. I nacken och på sidan av halsen syns en del ärr men dom kommer säkert att blekna med tiden. Knävecken har läkts fint,  det är bara en rodnad som återstår och på resten av kroppen syns det knappt. Frågan är bara vad i behandlingen det var som hjälpte.

Dunderkuren med pencillin och kortison? Nya mjukgörare? Mer kortison? Baden? Mjölkfria kosten? Vi vet inte eftersom allt gjordes samtidigt.

Jag stötte på en person inne på sjukhuset när det var som värst för Emil. Personen gjorde en jämförelse mellan sitt sjuka barn och vårt sjuka barn.

Personen tyckte att vi hade det lättast.


Kan man verkligen jämföra barns olika besvär och problem?


Vart är det lätt att ha ett barn som redan vid en månads ålder blir inlagd för svåra hudproblem?
Vart är det lätt att ha ett a4papper fyllt med ett dagligt smörjschema med olika salvor,kortisoner och pencilliner?
Är det lätt att se sitt barn ha stora vätskande sår runt halsen och nacken så att det inte kan vrida på huvudet?
År det lätt att se sin treåring inte kunna gå för smärtan i knävecken?
Är det lätt att veta att varje dag kommer minstingen vakna upp med nya onda sår?

Ens barn smärta sitter i sitt eget hjärta.
Så när mitt barn har ont så har jag ont.


Och det är banne mig inte lätt.
Någonstans.

Bella packade upp en tre meter lång julgirlang och en massa annat fint julpynt som hon hade tillverkat i skolan strax innan jul.
Åh så fint sa jag och undrade varför i all världen hon inte fått hem pyntet innan jul. Därför att fröken tyckte att det var så fint att det skulle pynta klassrummet svarade hon.

Jaja. Då har vi iallafall julgirlanger till nästa jul då.

Apropå förra inlägget, det var absolut inget nedlåtande skrivet utan som sagt endast en stilla undran som jag har.
Någon?

Det finns en grej jag funderar på. Ibland händer det att jag pratar med någon som har hund och då kan meningen dyka upp "Hon löper nu" mitt i samtalet. Och jo jag vet vad det innebär vi hade en tik när jag var liten men vad jag funderar på är: Vad förväntas det för svar av mig?

Det är som om att det vore lite mystik, lite underton i det hela. Hon löper nu!

Och jag kan aldrig komma på något annat svar än öh jaa..??

Blir dom besvikna hundägaren när jag inte klämmer ur mig mer än så?

Det hände nämligen idag igen. Så därför går jag och funderar på det nu igen.

Annars så bakas det härhemma. Jag är utkörd ifrån köket där Jarmo, Emil och Bella huserar så jag har tid att fundera på sådana här saker.

Jarmo har försökt och barnen har försökt men dom kommer aldrig någonsin få med mig på någon skidsemester.
Inte ens om jag skulle bli bjuden och inte om jag så fick betalt för det.

Jag är nämligen svårt traumatiserad av de gånger jag har försökt ge mig på slalomåkning. Det var under skolgången som jag hängde på till Branäs och (konstigt nog) en gång till till Sunne. Jag gav väl vika för grupptrycket eller nåt.

Första hemska minnet var på ett av de ställena. Allt ser rätt bra ut och jag är i full fart i början av någon backe då jag tappar kontrollen helt och kör störtlopp. Rakt ner, full fart.
-Wow vilket hopp hör jag några säga bakom mig då jag av misstag kört över ett gupp i full fart. Jag fortsätter ner och ser ett par stå och kyssas mitt i backen (säkert trygga med att skidåkarna här hanterar sitt åk). Jag tjoar åt dom för jag kan inte svänga utan lyckas köra rakt emellan paret.

Hamnar på något sätt oskadd i slutet då man kan gena tvärsöver en backe vilket jag gör, ramlar och blir liggande under liftanläggningen. Ovan mig åker folk och under mig är det snorhalt. Jag kommer ingen vart hur jag än försöker att ta mig upp och jag hör hur folk börjar skratta åt mina försök att komma upp.

Räddningen blir en äldre dam som får mig på fötter.

Ett annat minne, kommer inte ihåg från vilket ställe men det slutar med att jag kommer inte på liften. En såndäringa som man sitter på. Tom stol efter tom stol åker iväg. Kön blir längre.

Dom stannar hela jäkla anläggningen så att lilla Malin ska klara av att komma på och sätta sig.
Nejdå inte retligt alls.

Jag har åkt baklänges ner för en halv backe.. Jag har varit millimeter ifrån att köra rakt in i en grov liftstolpe, jag har (sista gången jag åkte) blivit stående längst upp i en backe och vägrat åka ner. Det var när Jarmo och några kompisar till oss lyckades få med mig.( Innan barnen föddes då.)

Och där stod jag. Jag vägrade åka ner för jag visste att det kommer aldrig att sluta bra. Mitt hår blev sådär vitt och frostigt och jag höll på att frysa ihjäl men jag tänkte hellre det än att jag åker ner.

Tillslut fick dom ner mig, Jarmo och vännerna men det var sista gången någonsin.

Aldrig mer.
Jag tänker inte avsluta mitt liv i en slalombacke till allmän beskådan.

Vi har haft min bror och hans barn på besök här under dagen och det busades bland de små, vi var ute på en promenad som i vanliga fall tar drygt en timme men nu tog den två.
Så är det med små kottar som hellre vill busa vid vägkanten än gå framåt. Uppfriskande promenad men det blåste kallt i kinderna.
Fika och mat blev det med och jag kan tänka mig tre små barn som kommer att somna väldigt gott ikväll.


Själv funderar jag nu på om jag skulle orka åka fram och köpa lite chips och dip.

Det är inte dumt alls.