Lite kort från helgen



Supermumsiga baguetter med skagenröra njöt vi av uppe på Varbergs Fästning. Terassen hette fiket. Underbar utsikt över havet!



På andra sidan fästningen, utsikt ner mot Varberg. Vi såg flera vackra brudpar plåtas här, så vi kunde ju absolut inte vara sämre. Fast motivet blev kanske inte lika vackert då..



Men nästan!



Mysiga gränder..



Paus i grönbetet, efter att ha betat av torgmarknaden och fästningen



Dags för kvällsbuffe, som bla bestod av den godaste varmrökta laxen jag någonsin ätit.
Tog dessvärre inget kort på läckerheterna, så ni får hålla tillgodo med mig istället!






En annan variant av ordet toalett!


Strandpromenaden, som vi gick dagen efter. Vädret var dock inte lika strålande som gårdagen, men vi klarade oss innan himlen öppnade sig.



Bland det bästa med mitt sällskap är det att stundvis är det ingen som pratar, alla är försjunkna i sitt. Ingen pinsam tystnad, utan skön tystnad. Sådan tystnad som man kan njuta av, ihop.

Lyckad helg, alla nöjda!

På lördag åker jag, syrran och Jossa till Varberg.

Där ska vi traska på kullersten, ta ett dyk i historia, äta gott och betrakta.

Precis som vi vill.

Lite kast med boll när kvällen kom



Vi fick kärt återbesök, vår gamla hund Baloo



Som trodde att kvällsmaten serverades i grönskan..



Men det var bara en stackars kisse som hade sturskheten att ställa sig och se inbjudande mot Baloo..



Här valde den att hålla låg profil sen.

Men slutet gott. För kissen då.

Många barndomssomrar spenderade vi i Finland, jag och min familj.
Vi åkte över, med den tradionella färjan ( som man älskar än idag, och som man även fått barnen till att älska) till huset i Finland där min morfar bodde. Och en stor släkt som man skulle åka runt och hälsa på.
Besöken hos dom kantades alltid av mycket mat och mycket fika. Flera gånger om dagen. Lika självklart var det ju med bastandet.
Min morfar var konstnär och gjorde även vackra saker av trä, möbler, moraklockor för att nämna några verk.
Ateljen, som var prydd av tavlor fick vi barn sova i när vi var på besök, och bara det var ju en speciell sak.

Det vilade en slags mystik kring huset, "Den magiska stenen" var en sådan. Det sades att rubbade man på stenen, så skulle det betyda otur, så min morfar lät huset byggas i en vinkel runt stenen. Så det var en aning tight, vid en av ingångarna.



En annan sak var " Näcken"
Huset låg uppför en liten backe, man fick köra ut från ett litet samhälle, ut på vischan, bland åkrar och skog så långt ögat kunde se, tillslut kom man fram till vårt hus. Nedanför den här backen låg en bäck. Där, på en promenad kunde vi höra hur Näcken spelade fiol från bäcken en kväll. Vi barn trodde inte riktigt att det var sant, förrän vi såg honom sitta där, på en sten i vattnet, nästan helt skymd av grenar och träd. men vi skymtade honom, och vi hörde fiolen.

Vi trodde faktiskt på det i många år, tills vi en kväll hemma tittade på kortet som tagits den kvällen, när ingen vuxen var med, och kunde hålla för en viss del på kortet. Farsans badbyxor....

Sista gången jag var där, var när jag var i elvaårsåldern. Min morfar gick bort strax efter det, och jag har inte varit just där förrän förra året. Då åkte jag med mor och Thomas, min moster och hennes yngsta, och så var Markus, Bella och Emil med.

Dom hade sina förväntningar, efter alla historier jag berättat, och jag hade mina.

Jag tror allas uppfylldes.

Bella nämnde så sent som igår, " Det spelande växthuset"

Det var från våra promenader där, samma grusgång jag gått som liten, från mina barndomsminnen, som nu blir en del av deras, där det låg ett växthus. Hög klassisk musik hördes från växthuset, som var så översållat av vindruvor att dom hängde utanför, men inte en människa syntes till i närheten. Inte en enda gång. Bara musiken och druvorna, mitt i nästan ingenting. Det är sånt man lägger märke till, och minns. Ångrar att jag inte tog kort på det bara.

Vart vill jag komma med det här då, inget egentligen, ville bara berätta lite sommarminnen. Och hur viktigt det är för mig att mina barn oxå får härliga speciella sommarminnen. Som ett spelande växthus tex..

Ibland är det viktigt att se humorn i det hela. Eller ironin. Men alla tolkar på sitt sätt. Jag är en mästare på att tolka på mitt. Men alla är vi ju olika. Språket är detsamma men det är ändå inte säkert alla förstår.



Ett av mina oändligt många havskort jag tog i Falkenberg. Jag älskar havet.

Jag råkade ju ut för en viss händelse med blommorna jag satte i våras.. Dom dog ju, typ..



Ja, ni ser ju själva. Men jag fick en ny fin pelargon av en vän, som jag satte in här med hopp om att resten skulle ta sig, ihop med den.

Och se, tadaaaaa!!!



Men nu är frågan, vem sjutton har gödslat dom här? Inte är det jag inte.



Men vackert är det.