Imorgon kommer hon hem från strålbehandlingen i Borås.

Den saknade modern, systern, sambon, mormorn, farmorn och mostern.

En vecka är gjord. Knappt fem veckor kvar.

Helgen kommer att fyllas med bakning och förberedelser inför söndag då det är dags för en liten speciell persons tvåårskalas.

Han fyller egentligen inte år förrän på tisdag.  På min mors namnsdag.

Men vi vill ha hela klanen samlad vid högtider.

Och eftersom min mor åker till Borås på måndag igen så firar vi nu på söndag.

Så vi vet vad vi ska göra till helgen.

Kloka fina Sara...

Texten fängslar.

Jag behöver inte säga så mycket mer.

Tack.

så var det fullt ös i köket idag.

Istället för att skriva får han sin fars intresse för rc-bilar tro? så skriver jag att det är redan ärvt.





Själv hade jag en dubbelpanering framför mig. Varför inte avancera till det lite?



Jag svär inte gärna i min blogg..
Men fy satan vad gött det var!!




Avslutningsvis när barnen gått till sängs delade jag och Jarmo på en öl.

Fin torsdagskväll det.

Jag vet att det sitter en mormor i Borås som gärna vill höra och se läget här hemma.

Ett halvår med cellgifter är avklarade och just nu inleds fem veckors strålning i Borås.

Sista etappen.

Så här kommer en del av dagen











Solen värmde gott och efter jobb och dagishämtning intog vi mellanmålet på altan.

Och idag har jag inga kliiga krypningar i kroppen som jag hade igår.

När jag fick för mig att krafsa iordning i trädgården, sen höststädning som blev vårstädning.

Stunden som kommer efteråt.

Först belåtenheten.

Sen den lilla smygande känslan av att det skulle faktiskt kunna vara så att fästingjäklarna fått för sig att attackera mig.

Jooo dom lever de små elakingarna. Året om.

Men jag klarade mig. Jag drömde bara att det satt några stycken på ryggen.


Så dagen har varit fylld med sol.

Frånsett ett par små orosmoln på himmlen.



Men man får  se bort från dom och njuta av stunden.

Det finns dom som väljer att se orosmolnen.

Men jag tänker inte välja det.

Jag ser solen.

Jag har lagt in lite recept på goda kalla såser här.

Nu blir det ut på äventyr i Parken och sen en sväng fram på loppis.

Fixa i trädgården en sväng oxå.

Det är ju underbart väder ute.

haft en tyngre dag på jobbet. 40 kg potatisklyftor värmer man inte i en handsvepning direkt.


Lämnat in kläderna inför klädbytardagen imorgon.

Fått hem två trötta men lyckliga ungar från Finlandsresan.

Finbesök från Alingsås. ( Jarmos kära kusin och vän)

Avnjutit årets första grillade måltid.




Presenter till Emil från resenärerna.



På med jackorna innan grillningen.

(Jag hajade till när jag tittade igenom korten jag tagit eftersom orben till höger är så stark.)

Trevlig helg!!

Tack Pernilla för denna fina Award! Jag tar mig an utmaningen och berättar fem fakta om mig.

1. Jag är förmodligen en av de få kvinnliga varelser i detta land som aldrig tittat på brudklänningar.

Det slog mig häromkvällen då syrran var hemma och vi satt och kikade på klänningar som vi ska ha som gäster på bröllop i sommar.

Vill du se min klänning jag ska ha när jag gifter mig frågade syrran. Den här bestämde jag mig för när jag var 25 år fortsatte hon och visade den på datorn. (Hon är 32 år nu)

Det var då det slog mig att jag har aldrig tittat på sånt. Aldrig kollat brudkläder och aldrig drömt om bröllop.

 

2. Jag kan inte lägga mig och sova förrän jag gjort min process. Skaka kudden, skaka ner täcket noggrant i påslakanet och ta bort minsta lilla veck på lakanet. Har gjort så i hela mitt liv så länge jag kan minnas.

 

3. Jag tycker om konst, vackra landskap, kullerstensgator, havet, utmaningar, smågodis, intressanta människor, ett glas vin på vår altan i trevligt sällskap.

 

4. Jag har drömt sanndrömmar sen jag var liten.

 

5. Jag blir lätt rastlös men det har tack och lov minskat med åren. När jag kommer på något som ska göras så ska det göras med en gång. Helst igår.

Jag är en planeringsmänniska och gillar att ha koll på läget.

 

Då tar jag och skickar vidare denna utmaning och Award  till Sara, Malin och Rozie

Något hände idag som fick allt att stanna till. Värsta farhågor hann sprida sig.

Igen.

Men vi kunde andas ut.

Och jag blir bara mer ödmjuk inför livet varje gång det sker.

Jag sorterar och prismärker kläder inför Klädbytardagen. Emil var med på ett hörn han med.

Mindre bra kanske, dom gör ju inte som vi säger utan som vi gör. Han var väldigt ivrig på att få märka kläderna med pennan i högsta hugg.

På sitt sätt då.

Barnen har skickat små smsrapporter hela dagen lång.

På tåget.

I Stockolm på MC Donalds.

På båtterminalen.

Nu sist från båten då de just intagit en mycket god middag.

Dom känner mig mycket väl dom.

Men så hönsig är jag inte.

Inbillar jag mig iallafall.

Jag har självlockigt hår men brukar platta till det.

Jarmo hade en rejäl kalufs när han var liten.

Men här kan man väl oxå ana en del likheter..



Syrran



Emil

Fasiken vad jag längtar hit nu.

Så länge får jag njuta av dess minnen.

Jag tog en bild på min fina tunika jag köpte på Kappahl. Jag hade kvar en del på ett presentkort och var tvungen att slå till på denna.

Dessvärre är ju inte hela tunikan med på kortet...

Föreställ er volanger nertill. Slutar en bit ovanför knät.

Jag är ingen volangryschpyschtjej (trodde jag iallafall.) Men den här blev jag tokkär i.

från storebror till lillebror.

Gjord i syslöjden med stor omsorg och kärlek.

Ska allt ta mig tiden och skriva lite här ikväll.

På klädbytardagen är 9.00-13.30!

Måste ju göra lite reklam här ju...

Jag har hört meningen ett antal gånger av alla möjliga olika personer i olika sammanhang.

Det är ju bara att lasera. Jag ska lasera den har jag tänkt. Det är ju bara att lasera!

Och det har ju alltid låtit så himlans lätt!

Så smidigt och så snabbt.

Den uppfattningen hade jag fått.

Så i förmiddags fick jag för mig att nu jäklar ska vi ta tag i träpanelen i köket och lasera den!

För det verkar ju vara skitlätt och snabbt verkar det också gå.

Någon hade kanske glömt i förbifarten att meddela mig att detta inte passar personer som vill ha ett helt perfekt resultat.

Ett resultat där inte ett svajigt penseldrag syns.

När jag själv skapar något vill jag ha det perfekt. Tycker inte om fel eller brister.

Alls.

Däremot gillar jag inte den andra perfektheten som en del gärna ger sken av. Perfekt familj, perfekt liv och perfekt hem.

Det är oftast bara ett falskt sken.


Jarmo hoppade in i duschen när jag började. När han kom ut var jag på bräda två.

Och han är inte direkt snabb i duschen.

Så han tog barnen och gick iväg ett par timmar så att jag kunde måla ifred.

Och muttra för mig själv. Bara att lasera..  bara att lasera!!

Hallå vad pratar folk om eller?

Ett par timmar senare var jag klar och jag har inte bestämt mig än om jag är helt nöjd eller om jag får dra över det en gång till.

Det är ju bara att lasera!

Slappar i soffan efter att ha gått loss på Icas nya lösgodissortiment. En film framåt småtimmarna och ett glas vin.

Lugn skön kväll.

Iallafall i vår del av världen.

Stackars människor.

Jag lider med en vän just nu. Hennes älskade syster väntar på besked.

Besked om hennes lunga är drabbad av elakartad cancer eller inte.

Och det är just den här djävulska väntan som är värst.

Ovissheten.

Tro mig jag vet.

Den här väntan ska ingen människa behöva stå ut med.

Den som handlar om livet.

Fy fan vad livet är orättvist ibland.

Som tur är går det över. Det som var förut idag.

Det är övergående.

Och jag tycker att dom är dom finaste.

Alltid.

Ibland har man helt fantastiska dagar med sina barn.

Jarmo klagade lite på mina snarkningar häromdan.
Han hade tydligen väckts ett par gånger av dom och påstod att grannarna i huset brevid skulle säkert tro att det var han och inte jag.

Nejdå sa jag. Så extremt är det inte.

Fast jag har förstått att så är nog fallet ändå.

Jag frågade nämligen Emil då i samma veva, hur låter mamma när mamma sover?

Han tittade på mig och sedan tog han i för kung och fosterland.

En hög ljudlig snarkning.

Den lille härmande skvallerbyttan.

Oj då. Bilden nedan på semlorna är lite missvisande. Dom är ju inte ifrån någon av bagerierna.

Men det ser ni ju själva.

Jag menar, så fluffiga och vackra som dom här är väl svårt att få tag i  på ett bageri?

Dom är made in köket by familjen Humppi Claeson.

Nämen oj då...  Blev visst två semlor idag.

En på jobbet och en med barnen. Jag hade ju lovat dom detta och dom ska ju inte behöva äta semla själv....

Sen måste man ju prova lite olika bagerier också.

En från Gamlestans i Lidköping och en från Bageriet i götene.

Den förstnämnde var godast.

Jag tittar på den nya dokumentären "En unge i minuten" som visas i kanal 4 och minns.

Jag känner igen mig. Våndas, njuter och lider med dom om vartannat.

Varenda liten cell i hela kroppen minns.

För jag ryser i hela kroppen.

Och får inte helt oväntat minnena från Emils förlossning tillbaka.

Rummet blir plötsligt fullt med folk och två manliga läkare kämpar för att få ut honom samtidigt som en barnmorska ligger och pressar på min mage.

Han har fastnat. På sämsta sätt.

Hjärtljuden har varit knappt synliga för att försvinna helt.

När dom väl får ut honom har saknar han livstecken.

Ett akutteam på åtta läkare kallas till akutrummet dit även Jarmo får springa med.

Där står tiden stilla för Jarmo.

Och för mig.

Dom undersöker honom snabbt och han har varken hjärtslag eller andning.

Han är livlös.

Dom ger honom elchocker och tillslut lyckas dom få igång hans lilla hjärta.

Dom tio minuterna var dom värsta vi gått igenom ihop.

Vi blev erbjudna psykologhjälp efteråt men vi pratade med varandra istället.

Och med andra.

Hur det kunde gå så fel, hur de manliga läkarna vägrade snitt fastän barnmorskorna bad dom. Flera gånger.

Men det slutade lyckligt.

Tillslut.

För dom fick tillbaka honom igen.



Och efter en tuff start kunde även han vägas och mätas ett par timmar senare.

är han sannerligen.

Vår lilla plutt.

Minstingen.

Som vet precis vad han vill och hur han ska lyckas.

Det är inte sällan som vi får hejda de stora barnen. Dom vill ju så gärna att han ska vara nöjd och glad jämt.

Men det funkar ju inte riktigt så.

Man kan ju inte alltid få som man vill.

Även om man är gulligast på jorden.



Och om en månad fyller han två år.

Den här gången har jag absolut ingen brådska med att han ska lära sig nya saker snabbt.

Det får ta den tiden det tar.

Det får gå hur långsamt som helst.

Den här underbara småbarnstiden.



Länge länge vill jag njuta av den.

För den kommer aldrig igen.

Men jag har fortfarande inte vant mig riktigt. Tar sin tid eftersom jag haft samma frisyr i ungefär tjaa hela mitt liv ungefär..



Här är min söta kusin som läser till frisör

Så smarrigt det kan bli med en enkel falukorv, broccoli, riven ost, grädde, lök och tomater!



Avnjöts efter kaffet hos vänner, promenixen i solen ihop med familjen.

Bara för er.

En bild på nya frissan.

Men så upptäcker jag att jag inte har lagt in korten på datorn än och orka... (som barnen så fint skulle uttryckt sig)

Häpp, får väl bli en bild på en annan pudding då!



Jag ska allt lägga in en bild på mig själv snart.

Ska bara orka..

Shit vad jag beundrar dom som orkar lägga in flera bilder flera gånger om dan på sig själv!

Nej jag är inte sarkastisk här.

Eller ironisk.

Eller nåt.

Jag är bara för lat just nu.

Och en smula trött.

Om det är något jag älskar så är det varma människor. Fyllda av värme gentemot andra.

Ni vet såna man nästan bara kan sitta och titta på.

För att dom har sån utstrålning.

Idag hade jag äran att träffa flera av dom.

Men jag blev så totaltinspirerad av Bella igår.

Jag klippte lugg.

Och knappt axellångt hår.

Kusin Therese är banne mig grym.

Ska bara vänja mig lite.. Sen dyker det förmodligen upp en bild.

Igår firade vi mitt yngsta syskonbarn som fyllde två år. God tårta som bror min slängt ihop med barnen avnjöts.

Nu väntar jag på att min moster och några av mina kusiner ska dyka in här för att fira Bella i efterskott.

Vad Bella inte vet är att Therese (min kusin) som går frisörutbildning i Stockholm ska klippa till henne! Bella har pratat om att klippa lugg länge nu, och nu är det dags!