Jag tittar på den nya dokumentären "En unge i minuten" som visas i kanal 4 och minns.

Jag känner igen mig. Våndas, njuter och lider med dom om vartannat.

Varenda liten cell i hela kroppen minns.

För jag ryser i hela kroppen.

Och får inte helt oväntat minnena från Emils förlossning tillbaka.

Rummet blir plötsligt fullt med folk och två manliga läkare kämpar för att få ut honom samtidigt som en barnmorska ligger och pressar på min mage.

Han har fastnat. På sämsta sätt.

Hjärtljuden har varit knappt synliga för att försvinna helt.

När dom väl får ut honom har saknar han livstecken.

Ett akutteam på åtta läkare kallas till akutrummet dit även Jarmo får springa med.

Där står tiden stilla för Jarmo.

Och för mig.

Dom undersöker honom snabbt och han har varken hjärtslag eller andning.

Han är livlös.

Dom ger honom elchocker och tillslut lyckas dom få igång hans lilla hjärta.

Dom tio minuterna var dom värsta vi gått igenom ihop.

Vi blev erbjudna psykologhjälp efteråt men vi pratade med varandra istället.

Och med andra.

Hur det kunde gå så fel, hur de manliga läkarna vägrade snitt fastän barnmorskorna bad dom. Flera gånger.

Men det slutade lyckligt.

Tillslut.

För dom fick tillbaka honom igen.



Och efter en tuff start kunde även han vägas och mätas ett par timmar senare.