Att passera gränser
Emil som nu har passerat femton månader, har även insett att man faktiskt kan passera ut, från tomtgränsen. Till grannen genom hålet i häcken, eller på den lilla stigen som går ut mot gångvägen.
Fast än så länge gör han det bara när någon av de andra barnen svischar förbi, sällan gör han det själv.
Jag iakttar och följer givetvis med, fast lite på avstånd. Men ibland kan jag helt enkelt inte stå emot och tjoar efter honom:
Akta dig för fästingarna, AKTA dig för FÄSTINGARNA!!!!!
Då vänder han sig om, tittar på mig en stund med en fundersam blick som verkar säga, det är din skräck morsan, inte min. Sen traskar han lugnt vidare. I sin lilla värld. Bland högt gräs och snår.
Och jag följer efter, ojjande över dessa fruktansvärda kryp som kan bita sig fast i mig när jag minst anar det. Ibland är det riktigt tufft att vara småbarnsmor.
Fast än så länge gör han det bara när någon av de andra barnen svischar förbi, sällan gör han det själv.
Jag iakttar och följer givetvis med, fast lite på avstånd. Men ibland kan jag helt enkelt inte stå emot och tjoar efter honom:
Akta dig för fästingarna, AKTA dig för FÄSTINGARNA!!!!!
Då vänder han sig om, tittar på mig en stund med en fundersam blick som verkar säga, det är din skräck morsan, inte min. Sen traskar han lugnt vidare. I sin lilla värld. Bland högt gräs och snår.
Och jag följer efter, ojjande över dessa fruktansvärda kryp som kan bita sig fast i mig när jag minst anar det. Ibland är det riktigt tufft att vara småbarnsmor.
Kommentarer
Trackback
