Idag har vi haft en röjardag. Kört lite skräp till åtevinningen, städat och handlat hem lite gott till kvällen då vi får besök av vänner. Och äntligen är jag klar med den där byrån..

Igår var vi på kalas hos mitt brorsbarn som fyllde fyra år. Inte alls dumt med kalas mitt i veckan.
Pastasallad, tårta och hembakt bjöds det på och kalaset avslutades med en fiskedamm för barnen.

Och jag vet en som fortfarande pratar om att man kan fiska godis! Underbart när lite kan roa mycket.

Januari brukar gå segt i vanliga fall men nu känns det som att den här veckan bara rusat iväg. Dagislämningar, jobb, hem, stora barnen med deras läxor och allt som hör till, en mörkbrun byrå mitt i allt som jag målat flera kvällar för att få vit. Inte kamouflage! Grrr..

Plötsligt tonårshumör i familjen som jag inte är van vid.
Än.

För på något underligt sätt känns det inte som en evighet man själv var där, man kom ur tonårsperioden  och nu ska man plötsligt på något sätt vara färdig, mogen och mentalt förberedd på att hantera det själv. Som föräldrer.
Ta hand om trotsiga treåringar har jag vant mig vid.

Men det här är något helt nytt för mig.
Älskade lilla barn.

Tonårsbarn.

Allt blev sent idag. Direkt efter jobbet var det APT efter det iväg och hämta Emil ifrån dagis vilket i vanliga fall brukar vara runt tre men nu blev klockan halv fem. Hem till de två andra väntande barnen (Jarmo jobbar eftermiddag) inse att kylen ekade tomt, på med kläder igen och fram till Ica, hem igen och svänga ihop lite köttfärsås och pastasnäckor (som fiskarna också gillade enligt Emil) och sedan inse att det blivit kväll utan att jag hade hunnit tänka. Jäkligt dålig planering, jag vet.

Vi satte oss sedan i soffan för att kvällsgosa lite. Emil ingosad i mitt knät och Bella tätt brevid. Då säger Emil
-Min mamma Bella. Inte gosa mamma.
-Jo men Emil sa jag, Jag är Bellas mamma också. Det vet du ju. Vem ska Bella gosa med annars?
-Bella gosa me soffan. Inte mamma blev svaret.

Ibland är dom hårda de små liven.

Sista halvtimmen har jag och barnen sprungit som små illrar till och från köket. Jarmo bakar en kladdkaka och när han lade på den sista touchen (riven dubbelnougat) så stod vi där och vaktade varandra som hökar.

Gårkvällen bjöd på prat och vin hos min syster. Mycket trevligt! Nu väntar utelek i snön med lilleman.

Han älskar snön.

Ända sen jag var liten så har jag drömt mycket. Klardrömmar (drömmar då man är medveten om att man drömmer) Styrande drömmar (då måste man först befinna sig i en klardröm för att vara medveten nog att kunna styra drömmen) Varseldrömmar (vilket kan handla om mig själv eller någon jag känner och även om människor jag inte känner) Varseldrömmarna kan bestå av olika symboler som jag med tiden har lärt mig att förstå innebörden av och de kan ibland också visa händelsen innan det händer.

Eftersom det har varit så  sen jag var barn så är jag van vid dem och Jarmo och resten av mina nära är också vana då jag berättar en del för dom.

Vissa drömmar lämnar starkare intryck än de andra och jag skulle kunna berätta hur många som helst för er. En av drömmarna jag hade inatt var en sådan och den kanske jag kan berätta men inte just nu för minstingen pockar på uppmärksamhet.

när fåfängan går före vettet. Och jo jag har en gång i tiden lovat er med att inte skämma bort er med för många "outfitbilder". 
Så bara för att det är fredag.
Bara för er.

En vacker bild för några somrar sen. Jag skulle kunna redigera bort lite valkar och sånt men jag struntar i det. Ni får mig a`la natural.

Jag fick en chock tidigare idag och befinner mig fortfarande i ett slags chocktillstånd. Dom spelade en låt med Helloween tidigare idag i Radio Skaraborg!! Tro det eller ej. Hederlig gammal hårdrock som ligger mig väldigt nära hjärtat.

Det som annars spelas på den radiostationen faller inte riktigt mig i smaken. Och då kanske ni undrar varför jag lyssnar på denna station då? Jo vi kör på rättvisa jag och arbetskollegan så varannan dag får radio Skaraborg ljuda ur högtalaren och varannan dag lyssnas det på 106.7 Hårdrocksklassiker.

Men idag var en seger.

Sakta men säkert har Emils vätskande såriga eksem dragit sig tillbaka. I nacken och på sidan av halsen syns en del ärr men dom kommer säkert att blekna med tiden. Knävecken har läkts fint,  det är bara en rodnad som återstår och på resten av kroppen syns det knappt. Frågan är bara vad i behandlingen det var som hjälpte.

Dunderkuren med pencillin och kortison? Nya mjukgörare? Mer kortison? Baden? Mjölkfria kosten? Vi vet inte eftersom allt gjordes samtidigt.

Jag stötte på en person inne på sjukhuset när det var som värst för Emil. Personen gjorde en jämförelse mellan sitt sjuka barn och vårt sjuka barn.

Personen tyckte att vi hade det lättast.


Kan man verkligen jämföra barns olika besvär och problem?


Vart är det lätt att ha ett barn som redan vid en månads ålder blir inlagd för svåra hudproblem?
Vart är det lätt att ha ett a4papper fyllt med ett dagligt smörjschema med olika salvor,kortisoner och pencilliner?
Är det lätt att se sitt barn ha stora vätskande sår runt halsen och nacken så att det inte kan vrida på huvudet?
År det lätt att se sin treåring inte kunna gå för smärtan i knävecken?
Är det lätt att veta att varje dag kommer minstingen vakna upp med nya onda sår?

Ens barn smärta sitter i sitt eget hjärta.
Så när mitt barn har ont så har jag ont.


Och det är banne mig inte lätt.
Någonstans.

Bella packade upp en tre meter lång julgirlang och en massa annat fint julpynt som hon hade tillverkat i skolan strax innan jul.
Åh så fint sa jag och undrade varför i all världen hon inte fått hem pyntet innan jul. Därför att fröken tyckte att det var så fint att det skulle pynta klassrummet svarade hon.

Jaja. Då har vi iallafall julgirlanger till nästa jul då.

Apropå förra inlägget, det var absolut inget nedlåtande skrivet utan som sagt endast en stilla undran som jag har.
Någon?

Det finns en grej jag funderar på. Ibland händer det att jag pratar med någon som har hund och då kan meningen dyka upp "Hon löper nu" mitt i samtalet. Och jo jag vet vad det innebär vi hade en tik när jag var liten men vad jag funderar på är: Vad förväntas det för svar av mig?

Det är som om att det vore lite mystik, lite underton i det hela. Hon löper nu!

Och jag kan aldrig komma på något annat svar än öh jaa..??

Blir dom besvikna hundägaren när jag inte klämmer ur mig mer än så?

Det hände nämligen idag igen. Så därför går jag och funderar på det nu igen.

Annars så bakas det härhemma. Jag är utkörd ifrån köket där Jarmo, Emil och Bella huserar så jag har tid att fundera på sådana här saker.

Jarmo har försökt och barnen har försökt men dom kommer aldrig någonsin få med mig på någon skidsemester.
Inte ens om jag skulle bli bjuden och inte om jag så fick betalt för det.

Jag är nämligen svårt traumatiserad av de gånger jag har försökt ge mig på slalomåkning. Det var under skolgången som jag hängde på till Branäs och (konstigt nog) en gång till till Sunne. Jag gav väl vika för grupptrycket eller nåt.

Första hemska minnet var på ett av de ställena. Allt ser rätt bra ut och jag är i full fart i början av någon backe då jag tappar kontrollen helt och kör störtlopp. Rakt ner, full fart.
-Wow vilket hopp hör jag några säga bakom mig då jag av misstag kört över ett gupp i full fart. Jag fortsätter ner och ser ett par stå och kyssas mitt i backen (säkert trygga med att skidåkarna här hanterar sitt åk). Jag tjoar åt dom för jag kan inte svänga utan lyckas köra rakt emellan paret.

Hamnar på något sätt oskadd i slutet då man kan gena tvärsöver en backe vilket jag gör, ramlar och blir liggande under liftanläggningen. Ovan mig åker folk och under mig är det snorhalt. Jag kommer ingen vart hur jag än försöker att ta mig upp och jag hör hur folk börjar skratta åt mina försök att komma upp.

Räddningen blir en äldre dam som får mig på fötter.

Ett annat minne, kommer inte ihåg från vilket ställe men det slutar med att jag kommer inte på liften. En såndäringa som man sitter på. Tom stol efter tom stol åker iväg. Kön blir längre.

Dom stannar hela jäkla anläggningen så att lilla Malin ska klara av att komma på och sätta sig.
Nejdå inte retligt alls.

Jag har åkt baklänges ner för en halv backe.. Jag har varit millimeter ifrån att köra rakt in i en grov liftstolpe, jag har (sista gången jag åkte) blivit stående längst upp i en backe och vägrat åka ner. Det var när Jarmo och några kompisar till oss lyckades få med mig.( Innan barnen föddes då.)

Och där stod jag. Jag vägrade åka ner för jag visste att det kommer aldrig att sluta bra. Mitt hår blev sådär vitt och frostigt och jag höll på att frysa ihjäl men jag tänkte hellre det än att jag åker ner.

Tillslut fick dom ner mig, Jarmo och vännerna men det var sista gången någonsin.

Aldrig mer.
Jag tänker inte avsluta mitt liv i en slalombacke till allmän beskådan.

Vi har haft min bror och hans barn på besök här under dagen och det busades bland de små, vi var ute på en promenad som i vanliga fall tar drygt en timme men nu tog den två.
Så är det med små kottar som hellre vill busa vid vägkanten än gå framåt. Uppfriskande promenad men det blåste kallt i kinderna.
Fika och mat blev det med och jag kan tänka mig tre små barn som kommer att somna väldigt gott ikväll.


Själv funderar jag nu på om jag skulle orka åka fram och köpa lite chips och dip.

Det är inte dumt alls.

Jag och Emil har ju passerat över Lidanbron ett par gånger nu under kort tid och varje gång jag kör på bron säger Emil.
-Inte köra ner i vattnet mamma!
-Nejdå svarar jag och kör vidare.
Så håller han på varje gång vi passerar och idag var det samma visa både på ditvägen och hem.
-Inte köra ner i vattnet mamma!
-Nej det ska jag inte svarade jag.
-Trollet bor där, kommer o tar dig fortsatte han och lät bekymrad.

Då föll tioöringen ner  och jag började skratta för mig själv.

Bockarna Bruse.. han älskar den boken och vi läser den om och om igen men han gillar definitivt inte trollet.

Han trodde ju att trollet bodde därunder det är klart. Så jag förklarade att det var bara i boken som trollet bodde under bron.
Inte i Lidköping.

Sover minstingen gott  efter dagen sjukhusbad och kalasande på kvällen. Äldsta sover borta och mellersta har en övernattningsgäst här.

Jo det är ju tulpanens dag på Söndag. Jag är hemma då, (host host ) säkert hela dagen.
Vackra härliga vårblommor! Åh så fint det skulle vara med en bukett på köksbordet.
Behöver jag vara mer tydlig?

Jag tror vi kan kalla oss för stammisar inne på barnavdelningen i Lidköping nu. Tyvärr.
Vi fick åka in idag (igen) för nu hade Emil rivit upp sig i knävecken under natten och det bildades snabbt stora vätskande sår/utslag i knävecken. Det vandrar omkring den där skiten. När det lugnar sig en aning på ett ställe så flyttas det till ett annat.
Och idag hade han så ont så han kunde inte gå själv. Så vi åkte in igen.. Träffade en äldre läkare som snabbt konstaterade att Emil är ett idag sällsynt fall eftersom man sällan ser barn med så mycket eksem. Detta var vanligare förr då medicinerna och salvorna inte var lika bra som idag.

Dessvärre hjälper det ju inte Emil. Och med de dåliga allergi/eksem generna han ärvt ifrån oss så gör det genast saken värre.

Han fick bada i ett speciellt bad idag tittandes på Byggare Bob  med ett glas saft i handen och det blir en likadan process imorgon. Det är också något som inte brukar behövas nuförtiden, dom där baden som även jag fick åka in och ta när jag var yngre fast då i Skövde. Jag fick efter badet avsluta varje behandling med att kliva in i en gigantisk träbur och få UVB-strålning för att lindra eksemen.

Så in imorgon igen och sedan fortsatta pricktester nästa vecka.
Och dagis som han längtat så till får vänta för det skulle aldrig funka att lämna honom där med de onda benen. Han vill hålla benen sträckta hela tiden så det är en process när han ska sitta, ta på sig kläder, leka, gå på toa.

jag tappade suget att blogga nånstans. Någon som vet vart?
Det kommer väl tillbaka kan jag tro.

Jag stod och tittade ut genom köksfönstret för en stund sedan och iakttog mängden snö som kommit. Jag stod där i min egen lilla värld och märkte inte Bella som smög upp bakom mig med en kram.

-Det är fint mamma. Det är ju jättefint sa hon med en munter röst.
-Ja det är fint Bella svarade jag.

Men hon vet vad jag tycker om vinter och snö fastän jag försöker vara noga med att inte påverka barnen med mina egna åsikter utan låter dom få en egen uppfattning om saker och ting här i livet.


Jag tycker det kan vara slående vackert. Men det stannar där.


Jag är och kommer aldrig någonsin bli en vintermänniska.

Jag lär vara sjukt trött imorgon när jag ska pallra mig upp 06.30.
Ja eftersom jag inte har lagt mig än. För jag är hur pigg som helst nu. Det är baksidan av ledigheten det. Härliga sovmornar och sena kvällar. Och emellan det en massa gott som man stoppar i sig.

Alltså det är rätt tufft att vara ledig.

Men imorgon kallar verkligheten.
Och för barnen börjar Vårterminen på tisdag.

Vårtermin! Tjoho!

Bella sover borta hos kompisar, Jarmo och Markus har precis ställt sig i köket för att göra lite fudge och chokladbollar.
Jag vet. Vi borde ge oss med gottigheterna nu men vi är ju faktiskt På Jullov! Och jag råkade köpa vispgrädde tidigare idag utan ett mål så målet blev då fudge.



Emil stackarn.. igår fick han sin sista antibiotikakur (för utslagen) och de har faktiskt börjat ge med sig men senare på dagen började han att snörvla och hosta och inatt fick han feber. Så typiskt.
Han har klarat undan sig förkylningar länge men nu var det alltså dags för en rejäl med feber. Och vi vet ju sen tidigare att när han är förkyld så ploppar utslagen och kliandet upp igen.

Bara att hoppas att det går över snabbt som blixten.

Vi hade besök här igår och det avnjöts lite kex, ost och chips och dip. Som att man inte frossat nog under den här ledigheten...
Vi kom in på sommaren och gjorde upp lite fina kustplaner.


Bada i havet, meta krabbor från bryggan, strosa i hamnen. Bara umgås med dom man trivs med.
Sitta i skymningen och spela kort.
Ljudet från de sista motorbåtarna som är på väg hem eller bort.
Havet som kluckar mot klippkanten.
De olika välkända ljuden som bara en camping kan låta efter mörkrets inbrott.
Solnedgången.
Atmosfären.
Barnens alla fiske/badprylar högt och lågt.
Lukten från havet.

Bakat en stor gräddtårta under finbordet.

Gömt mig för tjuvarna under köksbordet.

Stormat Bella och Markus rum med min kompanjon.

Byggt en tågbana.

Kört bil inne i ett hus.

Läst "Så fungerar din kropp" tre gånger. Fast jag hoppade över detaljerna då barn "tillverkas". Tycker inte att Emil behöver veta det än riktigt.

Blivit tillrättavisad av min snart treårige son två gånger. Först i soffan då det dragit över en stund på tiden, han är van att gå och lägga sig en viss tid varje kväll men eftersom vi nyss kom hem ifrån min mor och Thomas där vi ätit gott och lämnat av de stora barnen som vill sova där så ville jag sitta och gosa med honom en stund innan han skulle sova.
-Måste sova nu mamma.
-Inte vara vaken mer.

Okej in i sängen efter kvällsprocessen som fick skyndas på då han höll på att somna stående.

-Sov gott Emil säger jag i sovrummet.
-Sov gott mamma säger han.
-Natti natti Emil.
-Nattnatt mamma.
-Ses i morgon säger jag.
-Räcker nu mamma blir svaret då.

Jag har fortfarande ett par dagars ledighet framför mig innan jobbet kallar. Och här går det inte i många knop inte.
Annars brukar jag får höra att jag går fram som en virvelvind här hemma men nu är det snarare tvärtom.

Vi slöar (jag har fått sovmorgon varje dag), vi funderar på dagens ilandsproblem (vad man ska inta för föda) vi får ett ryck mellan varven och storröjer en del hemma, vi kör till återvinningen och tar det lugnt igen.

Snart drar skola, barnens aktiviteter, dagis och jobb igång igen så vi passar på.

Att inte göra så mycket helt enkelt.

Vintern. Den långa mörka vintern som aldrig tycktes ta slut. Ja så kändes det för mig iallafall som inte är en vintermänniska. Och att snön gör det ljust hjälper då inte.


Jag gick mest och väntade. Väntade på att våren skulle göra intrång. Väntade på att min mor skulle bli klar med sina tuffa cellgiftsbehandlingar och strålningar.


Väntade på att det skulle se ljust ut igen.

Och det gjorde det tillslut.


Och ödmjukare än någonsin för livet njöt vi av sommaren som bjöd på tre brölloptillställningar, umgänge med fantastiska vänner och lata fina dagar.

Nu efteråt kan jag kanske medge att det var väl inte det smartaste jag gjort att låta de stora barnen sitta och kolla på en rysare med mig i gårkväll. Men dom är ju faktiskt elva och tretton år i år.

Jag älskade skräckfilmer när jag var i den åldern.

Men sen att taklampan pajade precis efter att filmen var slut (som den gjorde i filmen) kunde jag ju faktiskt inte göra så mycket åt.

Däremot borde jag kanske inte skrämt dom i köket en stund efter när dom kom ut för att hämta vatten.

Och VET NI VAD SOM HÄNDE IDAG??!!!

Eller förresten så hemskt chockerande är det ju inte men..

Vad hände då?

Jo jag var inne på systemet här i Götene. ( För att köpa en flaska vin till syrran som fyller år om någon undrar varför jag springer där en måndag...)

Och DÅ händer det.

-Jag vill se legitimation säger tjejen i kassan.

-Va? utbrister jag med ett leende större än störst.

Och lämnar fram det med ett förväntansfullt leende.

Ja.. oj då säger hon.

-Thihihhi skrattar jag som en skolflicka. Du gjorde min dag fortsätter jag. Eller förresten du gjorde nog hela mitt år säger jag och svävar ut.


Det ni.
35 bast.
Jajjemän.


Och det hela var ju förresten ingen chockerande grej alls.

När vi lämnade Lidköping imorse så fick vi syn på ett gäng tranor komma flygande i ett V.
Men tranor nu? Jo vädret är ju helt upp och ner men frågan som jag inte kunde släppa var, Är dom på väg hem nu? Eller har dom kommit hit precis? Eller flög dom aldrig tillbaka?

Vilket fall som helst så stämmer inget för dom brukar ju inte komma förrän mars-april och dom brukar ju flyga tillbaka i september-oktober.

Dom är väl förvirrade stackarna.

Vi var uppe med tuppen idag och begav oss in till Lidköping för Emils del. Antibiotikan ihop med kortisonet har börjat ge bra resultat och det kommer att utredas vidare exakt vad det är som gör att han blir så dålig mellan varven.

Vilket känns superskönt såklart. Vi hade tänkt att ta en sväng in till EM möbler (jag fick presentkort där när jag fyllde år) men hänga på dörren där en timme innan öppning kändes inte så lockande. Så vi åkte hem och intog en sen frukost.

För att sedan hamna i sängen slumrandes till en film ihop med pigga och mindre pigga familjemedlemmar.

Men nu väntar jag på att Jarmo ska bli klar med maten och i eftermiddag bär det av mot kalas hos syrran.

Tjohej!

Jag hade tänkt att lägga upp lite bilder från igår men så började det att krångla här för mig. Sen tänkte jag göra en liten sammanställning av året som gått men då ... fastnade jag helt enkelt i mina gamla inlägg.

Och nu dök Jack Sparrow upp på rutan samtidigt som jag inser att jag måste gå och lägga mig för imorgonbitti är det återbesök för Emils del inne på Barn i Lidköping.

Jag får fortsätta imorgon istället.