30 November En mammas dotters dotter

Jag fick oerhört lättade nyheter igår.
Svaret på skelettröntgen och resten av överkroppen har kommit.

Och det var svaret vi hoppades på av hela våra hjärtan.

Ingen cancer! Den hade inte spridit sig mer.

Dom ville göra ett ultraljud på levern för att dom inte riktigt fått med hela, men det stod att det skulle göras för att bevisa eller om hon sa påvisa den godartade genen.

Jag pratade om detta med barnen förut när vi åkte in till Lidköping för att göra Bellas hyposens.

Bella frågade mig, mamma hur känns det nu egentligen, eller hur har du tänkt och hur har du känt dig under den här tiden? Det är ju din mamma. Tusen frågor som ville ha svar.

Jag sa att man blir ju orolig och så. Och att man får tänka att det kommer att bli bra.

Jag sa inte så mycket alls egentligen. Hur tankegången går och hur man känner.



Man vill inte göra dom ledsna.
Man vill inte göra dom oroliga.
Man vill skydda dom mot allt ont i hela världen.
Man vill att dom ska vara lyckliga.


Så ibland säger inte alltid en mamma till sina barn vad hon egentligen tänker och känner.
För hon vill skydda dom mot allt som inte är av godo.







Litet julbord

Jansson, köttbullar, prinskorv, rödbetssallad och ägghalvor bjöds det på hemma hos oss igår.
Jag blev sugen på julmat häromdan och känner jag mig själv rätt hade jag gått och tänkt på det dag ut och dag in ända fram till jul om jag inte gjorde något åt det.

Goa vänner och syrran (
ja hon är ju en go vän hon med) var här och åt och det blev sent i säng.

Nu ska julgardinerna upp, dom kom igår och ikväll bär det bort till vänner på mat.
Men först lite julrester från igår!

Nä hörrni!

I juletid ska man DELA med sig.. och nu tycker jag som så att ni får gärna lämna en kommentar. Jag ser ju att det är ett gäng läsare varje dag, och jag vet ju vilka ni trogna är, men ni andra då??

Jag ger lite av mig så ger du lite av dig! Fast det är klart man kanske vill vara en anonym läsare och det är okej med mig, men du kan ju alltid lämna en anonym kommentar...

Sånt gör mig go och gla!

Nu är dom uppe dom små ....

Jag älskar att julpynta, sätta upp alla stjärnor och få julfint hemma. I år har julstämningen infallit sig mycket tidigare för min del än vad den brukar göra.

Målet är då varje år att själv lyckas hänga upp julstjärnorna för hur svårt kan det vara?

Givetvis med ett leende på läpparna och utan något som helst problem med glödlampor som lägger av precis när man ska tända stjärnan, eller upphängningen till stjärnan som hux flux saknas..

Det slutar hursomhelst på samma sätt, år efter år.

En styck jag på väldigt grinigt humör ropandes på Jarmo som får komma och ta över eländet, fixa lite och tada.. tänt var det här!



Julgardinerna jag beställde från Ellos har inte kommit än.. dom ska upp direkt när dom anländer!





Mina fina fultomtar

Men allvarligt..

Hur kan man komma på tanken att frivilligt åka till fjällen och dessutom betala för det?

Här finns ju snö så det räcker och blir över. Och med bilen kan man ju göra alla möjliga slags konster, rätt kul faktiskt! Händer massor när jag är ute och kör.

Jag har faktiskt börjat kunna slappna av så smått nuförtiden när jag kör bil. Jag andas normalt och vill det sig riktigt väl kan jag tom dra en trudilutt! Fast falskt då, sångröst är jag mindre känd för att ha.

Afterski och sånt är ju lätt ordnat i vardagsrummet, bara att tokbrassa värmeljus och fram med något drickbart så Voila!

En kompis till mig sa för ett tag sen att hon skulle inte ge sig förrän hon fått med mig och familjen till fjällen.

Aldrig säger jag. Har inga planer alls på att köra ihjäl mig i någon skidbacke. Eller åka störtlopp oplanerat. Eller tappa kontrollen helt så att jag lyckas åka IGENOM ett kyssande par som står precis där jag ska köra. Eller åka baklänges ner hela jäkla backen. Eller köra rakt in i taggtråd som finns oturligt nära backen som kan sätta sig i knäna som gör jätteont.

Eller behöva vara med om att dom får stanna hela jäkla liftanläggningen så att jag kan sätta mig på liften och åka upp.

Det klarar jag mig utan. Tack.

Juliga bilder

Förra julens sötaste lilla nisse







Och de tjusiga storasyskonen

Iskallt

Något kallt är temat på Måndagsinspo i Alexandras blogg. Blir bra denna kyliga onsdag.
Jag gillar kontraster så denna bild passar bra tycker jag.

En iskall öl en het sommardag på semester med familj och goa vänner!


Nu vet jag varför många småbarnsmammor är så

himlans förtjusta i snö.

Därför att dom är just det, småbarnsmammor.

Barnen har inte kommit upp i den åldern än då det skjutsas febrilt till kompisar, fotboll och ett antal andra aktiviteter. Kan ju inte gärna låta dom gå i värsta snöstormen, eller vänta...

Vänta bara och se om ni är lika förtjusta i det här vädret när kidsen blir äldre..

Men mest snö har vi garanterat här ute i Sil!

Vilka otroliga mängder snö vi fått här!
Det här lär man ju inte glömma skulle man nog kunna säga, men jag tror att det blir nog bara till att vänja sig vid tanken att det är så här det kommer att förbli vintertid.


Snälla låt mig ha fel!!!!!

Känns ju som att man brottas med vädrets makter bara man visar sig ute.
Ta sig fram till bilen
Skotta fram bilen
Skrapa bilen
Dra med sig en halv snögubbe in i bilen
Sladda iväg med bilen, nä där går gränsen, JAG TÄNKER INTE BURNA BARN! ( och Jarmo)
Gasa sats över snövallarna med bilen

Men vackert är det. Jag har inte sagt annat.



Bilden är från förra vintern, då jag trodde att vi skulle begravas i snö.

23 november

Kunde inte sköterskan ringt igår istället för idag och sagt till mor min att hennes värden var dåliga nu? Risken är stor att hon åker på en infektion om det vill sig illa, vilket då leder till uppskjutning av cellgifterna.

Igår satt vi ju tio personer i ett rum och pysslade. Iofs är ju ingen av oss sjuk nu men vi kan ju bära vilken skit som helst och då åker hon ju på det. Det går ju kräksjuka och all möjlig skit här nu.

Bara att hålla tummar och hoppas att hon håller sig frisk för ingen av oss vill ju att behandlingen blir uppskjuten.

Bra start på veckan

Vi hade en trevlig kväll igår med mat och pyssel. Lite tidigt kanske men det gäller ju att få ihop det med hur alla jobbar och är lediga framöver.



Emil fick vara hemma med snuvan.



Redigt mor! (Hon har ingen aptit och känner ingen smak pga behandlingen men det är ju nu det är som viktigast att äta.
Men jag kan intyga att ost och broccolipajen hon gjort var super.



Glögg hör till pyssel.



Julgranskaramelltillverkning.



Lite rester..



Koncentration på hög nivå!



Mor och syrran



Det gäller att få till det.



Till sist fick vi alla till varsin krans.

Ryggen min däremot vägrar bli bättre. Anledningen till att jag kan sitta här mitt på blanka dan och göra inlägg. Nu däremot blir det en sväng till sängen.

Pysselkväll med släkta!

Fy vad tråkigt det är att vara hemma från jobbet när man ändå inte kan göra något för att ryggen säger stopp hela tiden. Men det är bara att gilla läget.

Ser fram emot ikväll då vi ska hem till syrran. Jag, barnen, mor och Thomas och bror min med familj för att göra lite julpyssel.

Vi var på slöjddetaljer i Skara i helgen och inhandlade lite material (folk måste undrat när dom såg min krökta gång) och sen var vi ute i skogen och hämtade lite granris för att binda kransar med.

Mor min skulle göra en av sina omtyckta pajer och lite glögg och lussekatter kommer även det att slinka ner.

Och nu vi är friska från förkylningar så nu ska vi kunna träffa henne. Ja förutom Emil, han är fortfarande förkyld så han och Jarmo får vara hemma i godan ro istället.



(lånad bild från allt i hemmet)

Fredagskväll är bäst men

Bästa dagen att vakna upp på i veckan är utan tvekan Lördag.
Jag älskar lördagar, äta frukost i lugn och ro, ta det lite som det kommer , lalla runt lite.

Och i morgon kväll kommer goa vänner hem med sin familj och äter och umgås. Härligt!



Kan knappt vänta tills jag får tända på min egengjorda adventsljusstake..



Imorgon blir det Jarmo som bjuder på sina hemmagjorda pizza, supergo!



Snart får du låsa in Isabella, sa syrran fnissande till Jarmo förut.



Lillebror går in sin storebrors fotspår. Allt Markus gör just nu ska härmas.



Så här såg det ut för ett par veckor sedan när jag gick till jobbet. Då var jag inte beredd.

Nu kanske jag är mer mottaglig.

18 november

Eftersom både Markus och Emil är förkylda nu så vågar vi inte träffa mor min. Jag är frisk men det räcker ju med att jag bär med mig smittan så kan hon åka på den och bli jättesjuk.

Hon inledde den sex månader långa behandlingen med cellgifter i fredags och det är nu som hennes immunförsvar börjar att brytas ner. Fördelen med cellgifterna är ju den viktiga att den tar eventuella cancerceller.

Nackdelen är ju den att den bryter ner hennes friska också. Så det blir ju behandlingen som gör henne sjuk nu. Symptom som trötthet, illamående, håravfall , hård mage, lös mage är ju bara några av symptomen som blir. Men vi är så lättade att hon har sluppit illamåendet iallafall. Det är ju verkligen något man kan vara utan.

Skulle hon åka på en för oss vanlig förkylning så kan det i hennes fall leda till att hon får väldigt dåliga värden av allt och då skjuter man upp nästa cellgiftsomgång. Just för att kroppen inte fixar det då. Och det vill vi ju inte.

Fick man önska vad man ville så hade inget av det här hänt alls.




Det var då ett fasligt snurrande här..

Jag blev förvisad förut. Först satt jag i Jarmos datarum (klädkammaren) och pilla på hans nyinköp.
Då kom Markus och skulle bestämt sitta där, fastän han har en egen i sitt rum.

Jag flyttade mig, snäll som jag är till Markus rum. Startade datorn precis när Jarmo kom ut från sovrummet då han hade nattat Emil.

Han skulle sätta sig vid sin dator. Så Markus skulle få gå in till sin i sitt rum.

Bellas bärbara var upptagen av Bella. Så jag fick gå en tredje vända ända till tvrummet och slå på den där.

Vilka problem va?



Tilläggas kan att jag är inte jätteförtjust i datorer. Eller var det inte iallafall.

Allt är som det ska

Emil brukar somna för natten i sin egen säng men  ibland kan jag lägga honom i min säng och krypa ner och gosa lite. Som sagt ibland, vet ju av tidigare erfarenhet hur det kan gå annars.

Vi låg och myste en stund sedan somnade jag tydligen.

Vakna, ditt program börjar om tjugo minuter hör jag Jarmo säga.

Jag knallar upp för att slås av insikten att jag är utan smågodis. Onsdagkväll klockan nio och Greys.

Jarmo står och fyller i papper i köket. Om pensionsval och sånt där viktigt. Som jag inte är insatt i för fem öre.


Men vi började faktiskt pensionspara när vi var tjugo år så något vettigt har man väl gjort då.

Men nu var det nåt om nåt med pensionen som skulle fyllas i.

Som Jarmo har koll på som tur är.

Hm, vilket år är det nu frågar Jarmo ifrån köket.

2011 svarar jag. Eller hur ska jag veta det, jag är ju nyvaken utbrister jag upprört.

Herregud vi ÄR verkligen förrvirrade här!



Förlovningskortet sommar -94. Det vet vi iallafall.


Otursmånad

Man skulle nog kunna tro att det är jag som fått en smäll i huvudet för jag känner mig allmänt virrig just nu.

Nähää?

Skyller allt på tvätthögen som bara verkar bli större och större ju mer jag kämpar. Envis rackare det där.

Hursomhelst, det är Jarmo som på hemväg från jobbet i gårkväll halkade omkull och for baklänges och slog i bakhuvudet rejält i asfalten.  Och då menar jag verkligen rejält, han var omtumlad när han tillslut dök hem. Med en kraftig bula. Och jag som har en tendens att tro det värsta satte mig och googlade lite, sprang och hämtade en ficklampa för att lysa honom i ögonen med och kolla pupillerna.

Jag vet ju hur det går till liksom.. jag har allt spanat in hur dom bär sig åt doktorerna när man sprungit där med barnen (Markus) när dom var små och då hade en tendens för att slå sig.

Men jag lyckade istället att blända mig själv så där stod jag tillslut och såg inget.

Vi var nog en fin syn, Jarmo i soffan med ont huvud. Jag (amatörläkaren) som lyckas göra mig själv halvblind.

Tillslut gick vi iallafall och la oss och jag fortsatte med lite frågor som man kan ställa för att se allmäntillståndet...

Dumt nog valde jag " att säga alla månader baklänges" då han är lite mindre bra på just det. Så det gick ju sisådär.

Istället började jag fråga vilka datum barnen var födda på.

Det gick väl inte lysande det heller.

Tillslut sa jag, nej nu ska jag fråga något du kan svaret på.
Ja, sa Jarmo.
Tystnad från mig
Tystnad från mig
Tystnad från mig

Äh jag kommer inte på nåt sa jag.

Asgarv från Jarmo.

Sådana är vi.

Men jag tar allt hand om honom. På mitt sätt.


Otrevliga typer

Antar att jag får sluta springa omkring och skrämma barnen i tid och otid.

Vi har haft ett antal inbrott här på gatan och i området sista tiden, närmast hos grannen och det är inte så trevligt direkt.

Sånt som inte händer här.

Som vi så fint förklarat för barnen. Att dom inte behöver vara rädda för inbrottstjuvar för dom håller sig borta på dagen och går knappast in när vi sover. (Allt för att hålla dom lugna)

Men nu sprack ju den teorin då.

Jag antar att får ligga lågt med att smita ut och knacka på fönstren också då.

Ett tag iallafall.


Hjäääälp

Nä vad är det här? Ge mig lite inspiration så att jag kommer igång igen.

Så här kan vi ju inte ha det va?

Men det är inte så lätt att tänka när man fått "Oh ah fi fan, Oh ah fi fan, Oh ah fi fan, shake it up for Sean Banan i HJÄRNAN!!

Herregud tänk om man kunde få välja låten som etsar sig fast i hjärnan...

Låter ju kanonfint när jag går och nynnar på den på jobbet...  eller när jag ska hämta Emil på dagis.. eller när barnen har kompisar hemma.

Jättetrevligt!

Idag har vi två skäl att fira

Emil vet hur minsann hur man ska utmärka sig.

Född på min mors namnsdag.

Har själv namnsdag idag på sin fars dag. Mysigt..



Grattis ni fina

Dramaqueen

Nästan så att jag känner ett litet sting av avundsjuka. Eller nej det gör jag inte men jag är uppspelt för barnens skull.

Bella ska gå med i en dramagrupp imorgon. Tre timmar teater varannan torsdag framme på byn.
Markus ska hänga på och se om det är något för honom med.

Och vi föräldrar är nog inte välkomna då.

Det var en av mina stora drömmar när jag var liten. Stå på scen, teater, rampljus...

Åhhhh jag vill jag med!!!!


10 november

Cancer är inte bara en jäkla skitsjukdom det är en väntans sjukdom också.

Och nu börjar ännu en väntan. Mor min var och gjorde skelettröntgen idag. Så nu ska vi vänta på svar igen.

Jag gillar inte att vänta på saker. Det hänger förmodligen ihop med min rastlösa själ.

Men skulle jag veta att svaret är positivt då skulle jag kunna vänta i evighet.

Än vet vi inte men vi hoppas hoppas hoppas.


Så kom snön

Jag tror ni börjar hänga med i det här nu, hur det funkar i mitt krypin. Glest mellan inläggen lika med en trött Malin.
Och när jag är trött då försvinner även energin till att skriva.

Men jag skulle ju kunna nämna att på hemväg från jobbet igår, runt tretiden så traskade jag på i vanlig takt och reflekterade över hur grönt det fortfarande är (var) ute.

Solen lyste in i små gläntor i skogen och trots den kalla luften kunde jag nästan frammana lite sensommarbilder där i skogen.

Även om solen faktiskt sakta men säkert var på väg ner.

Det var igår.

Nu är det totalt snökaos.

Hallå.. jag gick ju bara och fantiserade lite för mig själv. Jag fattar att det inte är sensommar längre, men man kan väl få gå och filofisera lite utan att vädret ska visa sina makter så storslaget.

Eller?




Favoriter

Ett ord som jag känner för mer än andra är "Beröra".

Att låta sig beröras. Att beröra.






Ibland får man sitta i soffan

Vi hade kärt återbesök av vår gamle lurvige här ikväll. Känns skönt att han har det bra hos vår vän.



Vi var ju tvungna att lämna bort honom för ett par år sedan eftersom mina allergibesvär bara blev värre och värre tyvärr.

Men det är allt härligt att dom kommer och hälsar på mellan varven!

Nu lyser det vackert



Funderar lite på dom ljusa bollarna som börjat dyka upp här och där. Det är inte kameran det är fel på för då hade dom funnits på alla kort och på samma ställe. Och så är inte fallet.

När mörkret faller

Vi var framme för att köpa en krans till graven. Till barnens farmor som gick bort alldeles för tidigt.

Men det var helt slut på kransar och jag stod där helt villrådig tills barnen kom på denna vackra ide.



Vi åker dit ikväll lagom tills mörkret faller med mor och Thomas.
Just det sa ett av mina barn. Mormor har sin mamma där ja och nån mer, vem var det nu igen?
Hennes bror svarade jag och berättade vad som hänt. Både min mormor och morbror gick bort vid ung ålder.

Och mormor har fått bröstcancer blev svaret. Vilket otur hon och hennes släkt har sa Markus med sådan spontanitet som bara kan komma ifrån ett barn.

Ja vilken otur vi har. Dags att vända den nu.

Julplaneringsdags

Idag har jag tänkt julklappar, skrivit ner en lista vad som ska köpas till de nära, ringt runt lite för att göra en sista koll och spanat på nätet. Jag är en planeringsmänniska in i minsta detalj och tycker mycket om att ha koll på läget. Innan läget är om man säger så.

Jag ägnade tom Bellas lucialinne med tillbehör en tanke. Om det kan tänkas passa i år oxå. Den tösen växer ju enorma mängder längd varje år. Sånt man får göra i tid så att man slipper stå där i sista stunden och få panik för att man inte varit ute i god tid.

Hittade en badhanduk inne på Ellos som Emil säkert skulle göra långa glädjetjut över.
Bolibompahandduken.



Någon av dessa två får det bli som julklädsel!




Supersnygg klänning och tunikan ovan kan man ju hotta till med några snygga tights. Sen slipper man tänka på klädsel till nyårsafton. Går alldeles utmärkt att använda till båda storhelgerna.

Bilderna är lånade från Ellos.

Nyttigt men gott

Så här ser vårt fredagsmys ut ikväll, Igen. Det brukar vanligtvis bestå av en aning sötare saker än så här..



Chipset är vårt förresten. Markus och Bella har bestämt sig för att sluta med godis. Markus är inne på andra veckan, Bella har både lyckats att sluta och börja och sluta igen.
Nyttigt blir det  och givetvis stöttar vi ju dom.

Vad dom inte vet är att jag har min heliga stund mitt i veckan. En påse smågodis och Greys Anatomi.

Onsdagar klockan nio.

Allt behöver dom ju inte veta.

Tänk innan ni svarar för allt i världen..

Jag undrar vad  dom pysslar med BVC-tanterna. Egentligen..

När Emil fick ettårssprutan så blev han grinig, klängig och extremt mammig under en tvåveckors period.

Nu för ca en och en halv vecka sedan så fick han sin ett och ett halvårsspruta.

Innan sprutan glad och go. Nu mindre glad och god. Mammig och klängig. Lite likt en apunge som VÄGRAR släppa sin mors hand.

Här är min teori: Svarar man glatt på alla frågor om att ja han äter bra, ja vi är nöjda med hans sömn, och ja han kan säga ett par ord osv så tänker dom att här är det dags att ställa till det lite.

Så då gör dom helt enkelt så att dom blandar i lite "mindre go och gladmedel" i sprutan, sticker den i låret  och går sedan fnissande för sig själv därifrån.

Så tror jag bestämt att det ligger till!


Bara inte någon lägger en hand på min axel..

Ikväll ska Bella iväg på kalas hos två tjejer i klassen. Temat är passande nog "Spökfest".

Jag och en annan mamma kommer att dyka upp en stund innan hämtningsdags... Ni kan ju själva räkna ut vad som kommer att hända. Ute i mörkret i videmarken.. när dom ska bege sig ut för att leta godis.

Det är då VI dyker upp.

Jag räknar med att dom blir rädda. Typ livrädda.

Jo men visst vi tar vårt ansvar som föräldrer vilket inte alltid är en dans på rosor.

Speciellt inte när den lille fan far i en..

Nu ska vi ha kul!

Trevlig kväll på er!



Så här vacker är hon ikväll!

2 november

Den lilla pojken tittar stort på den gamle kvinnan framför honom. Trots den höga åldern på kvinnan  kan man fortfarande ana en ungdomlig charm. Bakom de åldrande ögonen kan man se den glittrande blicken.

Vad är det för ärr du har gammelmormor? frågar han tillslut. Dom här säger hon och ser plötsligt drömsk ut. Som om att hon försvann i en annan värld ett tag.

Det är historia nu. Det hände när jag var mitt i livet. Jag var femtiofem år.
Men nu är det historia säger hon samtidigt som hon ger pojken en mjuk blick.

Jag pratade med mor förut. Det blir en del ärr sa jag efter att hon berättat om dagens operation då de satte in porten. Allt hade gått bra och nu närmar sig behandlingarna snabbt.

Men varje ärr har sin historia att berätta. Man skulle kunna likna dem vid en historiebok. Ett ärr på bröstet. Ett under armhålan. Ett för dräneringen. Och nu ett för porten.

Vi gör vår framtidens historia nu. För det är vad detta kommer att bli för oss alla när allt är över.Vår historia som vi gick igenom ihop. Vår historia som vi kommer att minnas ihop.

Framtidens historia.

Camping är Livet

Sitter och slötittar på " Böda Camping" som har premiär ikväll i kanal5.
Jäklar vad campingsugen jag blir. Jag tokälskar allt som har med camping att göra.

Lustigt att halva Sveriges befolkning inte insett det tidigare bara. Charmen med hela grejen.
Men nu sista åren så märks det tydligen att det har blivit en fluga. Campingarna är fyllda till gränsen med folk.
 
Men så länge vi får plats är jag nöjd.

Camping in my Hjärta!














RSS 2.0