Jag är ingen Alla Hjärtans Dagfirare. Visst alla gör som dom vill och köper vad man vill men själv tycker jag att man ska försöka tänka på varandra så ofta man kan. Och visa att man bryr sig om varandra.

Ofta.

Och inte bara inrikta sig på en speciell dag.

Nästan så det går till överdrift när man läser folks facebooksinlägg, eller vad som skrivs till varandra just idag. Men inte annars.

Enbart för galleriets skull kan jag tycka.

Hela den här veckan så har jag hört vårsång från fåglarna när jag stegat in mot jobbet.

Idag med. Har jag iallafall för mig..

Det man inte vill se ser man inte.

Men dom pratar om att det är ett jäkla snöoväder ute.

Men jag vet inte.

Jag har inte sett någon snö iallafall.

När man är på dåligt humör ska man väl egentligen inte blogga. Kan bli lite väl negativt.

Varför jag är på dåligt humör?

Jag kom som vanligt hem ifrån jobbet med ett bra humör med sen började det.

När jag öppnade en garderob av alla insåg jag att det råder stor oreda där. Vilket var början på surheten. För jag insåg hur många vi har att gå igenom.

Jag fick ett mindre anfall på ett av barnen ( Inte Emil, han är alldeles för liten än..) för att denne klagade på hunger vilket gjorde att jag snabbade på med maten Och när den var färdig så skulle det inte ätas för att kompisarna var här.

Mindre anfallet gjorde mig ännu surare för nu är jag helt säker på att kompisarna tror att jag är en högljudd superstressad lätt störd mamma.

I köket växte oredan med disk och ett litet barn som inte ville äta alls.

Ett lätt ordväxling med mitt andra stora barn som tyckte att jag skulle agera taxi till fotbollen.

Igen.

Nej du cyklar sa jag. Så långt är det Inte.

Ett av mina barn upptäckte min undansmusslade godispåse jag skulle sätta i mig efter att dom lagt sig...

Tror ni jag fick behålla den själv?

Tvätthögen som idag var mer irriterande än någonsin. Tar aldrig slut.

Låt inte era barn gå i några aktiviteter bara...

Sen kom jag att tänka på "dom".
Inte dom som går hemma för att dom är sjuka.
Fysiskt eller psykiskt.
Inte dom är är ofrivilligt arbetslösa.
Inte dom som är föräldralediga.

Utan dom som fortfarande går hemma och lyckas smita undan allt vad jobb heter.

Soffliggarna som dom aldrig kommer att komma åt.

Dom som bara vill gå hemma och lata sig och få betalt.

Dom som hela tiden lyckas komma undan systemet.

Då blev jag fasiken ännu surare!

Skicka hit dom och röj iordning mitt hem istället.

Nu tack!

Finns inga ord som kan beskriva hur trött jag är på vintern nu.

Alltså.. jag tröttnade redan förra vintern. Tyckte att den var alldeles för lång..

Och nu samma visa igen! Sparka på den som ligger bara!

Ska det vara så här jämt nu?

Vinter sju månader om året och vårsommarhöst på ynka fem?

Håll ut.
Det kommer att se ut så här fortare än vi kan ana..

Idag var det en mjukstart på jobbet.

Imorgon kör det igång igen på riktigt. Markus och Bella börjar skolan igen och allt går in i sin vanliga gång.

Läxor kanske vi (notera vi) slipper denna vecka. Hoppas, hoppas...

Man ska inte tro att man slipper läxor bara för att man inte går i skolan längre...  Vi ingår ju givetvis i den biten eftersom det är  vi som förhör, hjälper till och tjatar om dom. Vi slipper ju dock göra dom. Men det är inga dåliga mängder dom har nu när dom går i trean och femman. Det är väl lagom att man har kommit in i alla nya matteuppställningar och liknande när minsingen börjar skolan..

Men det ingår ju i föräldrapaketet.

Allt kan ju inte vara en dans jämt.



Som här. Bekymmersfritt!

Den här synen hade jag från sängen nyss. Tänker ni som jag?

Smattrande sommarregn mot altantaket.

Den totala tystnaden en tidig sommarmorgon.

Ljudet av syrsor en sen varm augustikväll då det fortfarande är så varmt inomhus att altandörren måste stå vidöppen.

Havets kluckande läte då det slår mot en klippa en sommarkväll man tillbringar på en camping.

Det knappt hörbara ljudet från bilar som far på stora vägen som hörs endast en del sommarkvällar. Det är samma ljud från samma väg där jag växte upp som liten.

Den totala stillheten som uppstår bland träden precis innan åskan börjar.

Knarrande fotsteg på altanen.

Lukten som blir precis efter ett sommarregn fallit.

Jag är ledig hela veckan som kommer. Så skönt att bara vara.
Även om rastlösheten infaller sig ganska snart hos mig.

Men på ett sätt är den här ledigheten den skönaste på hela året. För det finns noll måsten. Jo utom det vanliga som hör hemmet och barn till då, men man slipper känna att man måste uttnyttja hela långa varma dagen till max som jag gärna gör på sommaren. Då existerar inte inomhus längre. Då är det att vara ute för hela slanten.

Nu kan jag gå här inne och titta ut och njuta av det vackra. Vara ute en liten lagom stund med Emil om det inte är för kallt och sen dra mig in igen. Jag är ju ingen vintermänniska. Som sagt.

Markus och Bella däremot, dom ser man knappt skymten av.

Det är skridskor och pulkaåkning hela dagarna. I stort sett.

Och dom åker med sina kompisar. Dom har snabbt passerat åldern då vi stod brevid eller åkte med till att göra allt med kompisarna.
Det är den åldern.

Det slog mig ikväll, igen. Dom blir verkligen bara större och större. Allt är som det ska, men ibland kan man få en känsla av vemod.

Tiden går alldeles för fort.

Snart rusar vi ut till bilen igen (men då jäklar åker vi ihop för inte släpper jag dom själva till sjön inte!!)

Fullt ös med filtar, badkläder, fika och ungar på väg till badstranden.

Full fart mot semester, sommarlov och badstränder.

Och medans vi rusar omkring där har ingen av oss tid att ta en blick bakåt för att se den kalla vintern vi nyss lämnat.

Om man inte stannar upp för en sekund.