Jarmo har försökt och barnen har försökt men dom kommer aldrig någonsin få med mig på någon skidsemester.
Inte ens om jag skulle bli bjuden och inte om jag så fick betalt för det.

Jag är nämligen svårt traumatiserad av de gånger jag har försökt ge mig på slalomåkning. Det var under skolgången som jag hängde på till Branäs och (konstigt nog) en gång till till Sunne. Jag gav väl vika för grupptrycket eller nåt.

Första hemska minnet var på ett av de ställena. Allt ser rätt bra ut och jag är i full fart i början av någon backe då jag tappar kontrollen helt och kör störtlopp. Rakt ner, full fart.
-Wow vilket hopp hör jag några säga bakom mig då jag av misstag kört över ett gupp i full fart. Jag fortsätter ner och ser ett par stå och kyssas mitt i backen (säkert trygga med att skidåkarna här hanterar sitt åk). Jag tjoar åt dom för jag kan inte svänga utan lyckas köra rakt emellan paret.

Hamnar på något sätt oskadd i slutet då man kan gena tvärsöver en backe vilket jag gör, ramlar och blir liggande under liftanläggningen. Ovan mig åker folk och under mig är det snorhalt. Jag kommer ingen vart hur jag än försöker att ta mig upp och jag hör hur folk börjar skratta åt mina försök att komma upp.

Räddningen blir en äldre dam som får mig på fötter.

Ett annat minne, kommer inte ihåg från vilket ställe men det slutar med att jag kommer inte på liften. En såndäringa som man sitter på. Tom stol efter tom stol åker iväg. Kön blir längre.

Dom stannar hela jäkla anläggningen så att lilla Malin ska klara av att komma på och sätta sig.
Nejdå inte retligt alls.

Jag har åkt baklänges ner för en halv backe.. Jag har varit millimeter ifrån att köra rakt in i en grov liftstolpe, jag har (sista gången jag åkte) blivit stående längst upp i en backe och vägrat åka ner. Det var när Jarmo och några kompisar till oss lyckades få med mig.( Innan barnen föddes då.)

Och där stod jag. Jag vägrade åka ner för jag visste att det kommer aldrig att sluta bra. Mitt hår blev sådär vitt och frostigt och jag höll på att frysa ihjäl men jag tänkte hellre det än att jag åker ner.

Tillslut fick dom ner mig, Jarmo och vännerna men det var sista gången någonsin.

Aldrig mer.
Jag tänker inte avsluta mitt liv i en slalombacke till allmän beskådan.