Det är så lätt att ta allt omkring sig för givet. Man tänker inte så mycket på det. Allt rullar på i sin vanliga gång och det är först när något du hoppats aldrig skulle ske vänder om din värld och händer. Och då ändras plötsligt allt på en sekund.

Det kan vara ett ett svårt besked från en nära person. Det kan vara din mor som berättar att hon har bröstcancer.

Plötsligt så stannar omvärlden upp. Mycket omkring slutar att existera. Man blir frustrerad över smågnäll från människor omkring och man blir själv en mer lättirriterad person. Humöret går upp och ner och den närmaste omgivningen är den som blir drabbad först.

Oron, ovissheten och overklighetskänslan är tre känslor som går hand i hand den här tiden.

Frustration och ilska på den jävla sjukdomen som ska komma här och förstöra.

Det var aldrig någon som frågade oss om vi ville bli anhöriga och det var aldrig någon som frågade min mor om hon hade lust att få bröstcancer.

För det är ingen jäkel som frågar.
Det bara kommer.

Och då gäller det att hålla fast i livet.