Hur högt kan man komma?

Varken Markus eller Bella var några klätterapor när dom var små vilket gladde mig oerhört. Jag kunde stå och iaktta vänners barn när dom var högt och lågt och riskerade än det ena och det andra och tänka för mig själv, vilken tur att dom håller sig nere på golvet.
Tack för det. (lite rädd som jag var att det skulle hända dem något, vilket det självklart gjorde iallafall eftersom den ena av dom lyckades råka ut för alla möjliga olika olyckor)

Men nu

Emil, den pojken den..

Han verkar ha tagit det som någon personlig utmaning att skrämma livet ur mig iallafall ett par gånger om dan. Klättra lite här, dingla lite där. Flina lite mot mig som precis kommer rusande till undsättning i sista minuten.

Han är ett sånt där klätterbarn... som verkar se alla saker som möjliga bestigningsmål.

Och han är envisare än synden. Vi trodde nog vi haft den envisaste i skaran av tre, men ack så vi bedrog oss.

Men det är väl sånt man får räkna med när man döper sitt barn till Emil.

Tur för honom att han är en riktig guldklimp!




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0