Många barndomssomrar spenderade vi i Finland, jag och min familj.
Vi åkte över, med den tradionella färjan ( som man älskar än idag, och som man även fått barnen till att älska) till huset i Finland där min morfar bodde. Och en stor släkt som man skulle åka runt och hälsa på.
Besöken hos dom kantades alltid av mycket mat och mycket fika. Flera gånger om dagen. Lika självklart var det ju med bastandet.
Min morfar var konstnär och gjorde även vackra saker av trä, möbler, moraklockor för att nämna några verk.
Ateljen, som var prydd av tavlor fick vi barn sova i när vi var på besök, och bara det var ju en speciell sak.

Det vilade en slags mystik kring huset, "Den magiska stenen" var en sådan. Det sades att rubbade man på stenen, så skulle det betyda otur, så min morfar lät huset byggas i en vinkel runt stenen. Så det var en aning tight, vid en av ingångarna.



En annan sak var " Näcken"
Huset låg uppför en liten backe, man fick köra ut från ett litet samhälle, ut på vischan, bland åkrar och skog så långt ögat kunde se, tillslut kom man fram till vårt hus. Nedanför den här backen låg en bäck. Där, på en promenad kunde vi höra hur Näcken spelade fiol från bäcken en kväll. Vi barn trodde inte riktigt att det var sant, förrän vi såg honom sitta där, på en sten i vattnet, nästan helt skymd av grenar och träd. men vi skymtade honom, och vi hörde fiolen.

Vi trodde faktiskt på det i många år, tills vi en kväll hemma tittade på kortet som tagits den kvällen, när ingen vuxen var med, och kunde hålla för en viss del på kortet. Farsans badbyxor....

Sista gången jag var där, var när jag var i elvaårsåldern. Min morfar gick bort strax efter det, och jag har inte varit just där förrän förra året. Då åkte jag med mor och Thomas, min moster och hennes yngsta, och så var Markus, Bella och Emil med.

Dom hade sina förväntningar, efter alla historier jag berättat, och jag hade mina.

Jag tror allas uppfylldes.

Bella nämnde så sent som igår, " Det spelande växthuset"

Det var från våra promenader där, samma grusgång jag gått som liten, från mina barndomsminnen, som nu blir en del av deras, där det låg ett växthus. Hög klassisk musik hördes från växthuset, som var så översållat av vindruvor att dom hängde utanför, men inte en människa syntes till i närheten. Inte en enda gång. Bara musiken och druvorna, mitt i nästan ingenting. Det är sånt man lägger märke till, och minns. Ångrar att jag inte tog kort på det bara.

Vart vill jag komma med det här då, inget egentligen, ville bara berätta lite sommarminnen. Och hur viktigt det är för mig att mina barn oxå får härliga speciella sommarminnen. Som ett spelande växthus tex..