Jag gjorde ett misstag när jag började blogga. Ett stort misstag!

Missade hur viktigt det är med kategorier, för min egen skull. Hade ju ingen susning om bloggerier.

Efter ett bra tag kom jag på detta, och började jobba mig bakåt bland inläggen. Men orkade inte allt riktigt. Så nu sitter jag här igen, och lägger in de gamla funderingarna i fack.

Nyklippt är jag oxå!
20 cm lät jag falla. Emil fick behålla sina guldlockar, vi tog bara minimini. Så nu är vi nyklippta.

Sen slog det mig, det är ju faktiskt Markus och Bella som börjar skolan imorgon.

Fast nu var det ju inte dom som var i akutbehov av klippning.

Men jag behövde nog en liten piff, nu när det blir dags för läxläsning och allt som hör till.

                                       

 
                                                
                                                 
                                                 Ängsälvor (1850), målning av Nils Blommér

Tänk om det faktiskt skulle vara så att älvor inte var ett sagoväsen, utan fanns, på riktigt.

Kanske vaknar dom till liv innan soluppgången och har endast ett par få timmar på sig att dansa och leva, genom skogen, vatten, vind och mark.

Kanske har dom hört talas om människan, människan med dess alla möjliga underliga sätt och behov.
Den som måste ha mer, den som njuter av andras olycka. Den som aldrig nöjer sig med lite. Den som aldrig är nöjd med sig själv.

Den som är generös. Den som är empatisk. Den som är kärleksfull. Den som tänker på alla andra före sig själv.

Kanske har dom hört talas om människan.
Men har inte tiden att ta reda på om den verkligen finns.
För dom har bara några få timmar på sig att leva, att dansa.
Innan varje soluppgång.

Kanske är det fantasi

Av Malin Claeson

När man bestämde sig för att skaffa barn hade man ingen tanke på att...

Man skulle komma på sig själv med att burra upp sig och le stolt när minstingen, sittande i vagnen på promenad pekar glatt och vinkar mot mötande bilar.

Att man skulle tycka att det var gulligt första gången den lille parveln upptäcker att han faktiskt har två hål i näsan, och kan stoppa in fingret där.

Jag skulle säga, vråla, ryta.. STÄDA DITT RUM! fler gånger än jag sagt mitt eget namn i mitt liv.

Jag skulle få gå igenom hela låg och mellanstadiet igen. Japp, läxor får man dras med resten av livet. Ni som har småbarn, det är bara att börja studa!!

Jag skulle och har fortfarande timmars kamp i skoaffärer. Nu pratar vi olika synsätt på vad nioåringar bör ha för skor. Och när hon var åtta, och sju osv..

Det är inte alltid dom upplyser en om allt, föräldratidningarna.

Det ringde här förut.

Någon som sökte Jarmo. Jag hörde honom säga, ja alltså hon är inte skitdålig på att köra, utan saken är ju den att det händer så mycket grejer omkring henne när hon kör. - Ja, precis så som jag skrev till er ja.

Jag insåg snabbt att det var från teamet bakom " Sveriges värsta bilförare".

Hon var jätteintresserad av att ha med mig, berättade en skrattande Jarmo när dom avslutat samtalet.

Dom skulle ringa hit imorgon igen, när jag tänkt på saken.

Det finns ju både fördelar och nackdelar med ett sånt program.

Nackdelar

Jag kanske kör ihjäl mig.

Jag kanske kör ihjäl någon annan.

Mina närmsta vet ju att jag bjur på det här, men det lär ju inte resten av Sveriges befolkning fatta...

Jag har jäkligt svårt att bedöma avstånd.

Jag får men för livet.


Fördelar

Jag kan vinna en bil..

Jag kan vinna något annat.

Jag kan göra reklam för bloggen. Skoja bara!

Jag kanske lär mig bedöma avstånd.

Jag får minnen för livet.

Jag skulle förmodligen ha riktigt kul.


Tål väl att tänka på detta. men är det så att Jarmo fatta rätt, att inspelningstiden är sex veckor, så går det bort. Han hörde inte riktigt allt hon sa, han var väl lite chockad.

Slänger väl in mitt passande bilmärke här då!

Varannan vecka blir det skiftbyte här hemma, kan man säga. Jarmo jobbar eftermiddag, och jag hämtar Emil på dagis på hemväg från jobbet. Markus och Bella klarar sig själv den lilla stunden dom är ensamma hemma.

Mestadels är dom och leker med kompisar. Eller leker säger man ju absolut INTE när man är elva och nio år. Det heter "VA" med varann.

Så jag och Emil är antingen hemma, omgivna av ut och in springande barn, egna och andras i alla åldrar, eller så åker vi  iväg och dricker lite kaffe med andra, hemma och dricker lite kaffe med andra, eller så roar vi oss själva.

Idag var det dans på hög nivå. Emil älskar att dansa, och det lyser i ögonen på honom när jag shajkar loss , och han sätter fart med sina danssteg han med.
Fast då är vi själva.

Förut låg vi på rygg, jag med utsträckta  ben rakt upp mot taket, och Emil härmande brevid. Tack och lov, är jag (nästan) överrörlig, så då fixar man att göra en massa olika grejer, som han lyckades hänga med på, nästan. Men det hela slutade med att vi bara låg och flesade och skrattade.

Man får passa på, när skolan kör igång med läxor och allt rusar tiden de veckorna Jarmo jobbar eftermiddag. Det är då man får klyva på sig själv för att kunna hjälpa till med läxor och köra ungar högt och lågt. Och inte att förglömma, en pigg sextonmånaders som håller på att utforska stora världen.

Så det känns nästan som semester ett tag till.