Kluven
Jag är som sådan att jag har väldigt svårt att bestämma mig ibland. Eller ibland, som oftast borde jag väl säga.
Jossa ringde igår och bjöd ner mig till kusten över helgen.
Smögenbryggan, lite vin lite gott att äta. Havet som jag älskar. Hon bjöd ner mig förra året oxå, men njaaee, jag visste inte riktigt då, Emil var bara fyra månader och hur skulle han klara sig uten mig i två dygn????
Åk, sa Jarmo då. Jag fixar det här hemma, det är lugnt. Det hade säkert gått, men man är ju som man är. Det är väldigt svårt att vara ifrån sina små. Så jag stannade hemma.
Igår tänkte jag fram och tillbaka. Jarmo sa som vanligt, ÅK! Vila ut, sov länge, drick lite vin och slappna av.
Men ni då? frågade jag fast jag visste svaret.
Vi klarar oss alldeles utmärkt utan dig.
Jag vet inte, jag är så jäkla trött, och Emil har varit så gnällig den här veckan så nä jag stannar nog hemma, sa jag. Visst låter det knäppt egentligen. Men sån är jag, analyserar, räknar lite, tex åker jag nu, tex klockan sex på kvällen så missar vi ju bara en timme med varannpå fredagen. Jag och Emil. Fast sen blir det hela lördagen. Men så ses vi ju på söndagen då.
Markus och Bella åker till Skövde imorgon med mormor och Thomas, och stannar där till lördag kväll. Matfestival och äventyrsbad står på deras schema. Så dom har fullt upp.
Vilket tvärtom problem jag har,sa Jarmo tillslut som är mycket van vid mina funderingar. Försöka tvinga iväg min sambo!
Ja, det är jag i ett nötskal det.
Jag ringde Jossa förut.
Jag hänger med, sa jag. ( Efter att ha tänkt igenom det tusen gånger)
Knäpp? Kanske, men sån här är jag när barnen är små. Det ger med sig när dom blir större.
Och det är inte det att jag inte tror att Jarmo inte klarar av det, det vet jag att han gör. Det är jag som ska lära mig att klara av att vara lite borta igen.
Jossa ringde igår och bjöd ner mig till kusten över helgen.
Smögenbryggan, lite vin lite gott att äta. Havet som jag älskar. Hon bjöd ner mig förra året oxå, men njaaee, jag visste inte riktigt då, Emil var bara fyra månader och hur skulle han klara sig uten mig i två dygn????
Åk, sa Jarmo då. Jag fixar det här hemma, det är lugnt. Det hade säkert gått, men man är ju som man är. Det är väldigt svårt att vara ifrån sina små. Så jag stannade hemma.
Igår tänkte jag fram och tillbaka. Jarmo sa som vanligt, ÅK! Vila ut, sov länge, drick lite vin och slappna av.
Men ni då? frågade jag fast jag visste svaret.
Vi klarar oss alldeles utmärkt utan dig.
Jag vet inte, jag är så jäkla trött, och Emil har varit så gnällig den här veckan så nä jag stannar nog hemma, sa jag. Visst låter det knäppt egentligen. Men sån är jag, analyserar, räknar lite, tex åker jag nu, tex klockan sex på kvällen så missar vi ju bara en timme med varannpå fredagen. Jag och Emil. Fast sen blir det hela lördagen. Men så ses vi ju på söndagen då.
Markus och Bella åker till Skövde imorgon med mormor och Thomas, och stannar där till lördag kväll. Matfestival och äventyrsbad står på deras schema. Så dom har fullt upp.
Vilket tvärtom problem jag har,sa Jarmo tillslut som är mycket van vid mina funderingar. Försöka tvinga iväg min sambo!
Ja, det är jag i ett nötskal det.
Jag ringde Jossa förut.
Jag hänger med, sa jag. ( Efter att ha tänkt igenom det tusen gånger)
Knäpp? Kanske, men sån här är jag när barnen är små. Det ger med sig när dom blir större.
Och det är inte det att jag inte tror att Jarmo inte klarar av det, det vet jag att han gör. Det är jag som ska lära mig att klara av att vara lite borta igen.
Saknar, måste, ska .
Jag saknar mina boobisar!! Så som dom var när jag ammade, alltså. Nu får jag frågan, ska dom se ut sånna?? Typ, hänga rakt ner? Ska dom inte stå rakt ut? Ett av mina kära barns funderingar.
Jag måste klippa håret, NU helst. Jag har nog aldrig känt ett sånt akutbehov av klippning som nu, växer som gräs har det gjort. Någon frivillig???
Jag ska göra en ny "att köpa till barnen lapp" igen. Jag är uppe i ett antal , men dom verkar få egna fötter så jag ska göra en nu, fast det egentligen redan finns i huvudet.
En lappmänniska, periodvis.
Jag måste klippa håret, NU helst. Jag har nog aldrig känt ett sånt akutbehov av klippning som nu, växer som gräs har det gjort. Någon frivillig???
Jag ska göra en ny "att köpa till barnen lapp" igen. Jag är uppe i ett antal , men dom verkar få egna fötter så jag ska göra en nu, fast det egentligen redan finns i huvudet.
En lappmänniska, periodvis.
Inte visste jag att..
När man bestämde sig för att skaffa barn hade man ingen tanke på att...
Man skulle komma på sig själv med att burra upp sig och le stolt när minstingen, sittande i vagnen på promenad pekar glatt och vinkar mot mötande bilar.
Att man skulle tycka att det var gulligt första gången den lille parveln upptäcker att han faktiskt har två hål i näsan, och kan stoppa in fingret där.
Jag skulle säga, vråla, ryta.. STÄDA DITT RUM! fler gånger än jag sagt mitt eget namn i mitt liv.
Jag skulle få gå igenom hela låg och mellanstadiet igen. Japp, läxor får man dras med resten av livet. Ni som har småbarn, det är bara att börja studa!!
Jag skulle och har fortfarande timmars kamp i skoaffärer. Nu pratar vi olika synsätt på vad nioåringar bör ha för skor. Och när hon var åtta, och sju osv..
Det är inte alltid dom upplyser en om allt, föräldratidningarna.
De flesta går med strömmen
Ibland blir jag tokig på en del facebook statusar, som tex jag är en stolt mamma som älskar mina barn, eller sätt den här statusen om du älskar din son, bla bla....
Men HERREGUD, klart som tusan man älskar sina barn. Precis som att om man inte sätter den statusen så älskar man inte sina barn, eller har inga vänner man tycker om..... SUCK.. Att folk orkar, eller snarare att man går på den skiten. Facebook har många bra sidor, men det hör definitivt till den sämre!
Men HERREGUD, klart som tusan man älskar sina barn. Precis som att om man inte sätter den statusen så älskar man inte sina barn, eller har inga vänner man tycker om..... SUCK.. Att folk orkar, eller snarare att man går på den skiten. Facebook har många bra sidor, men det hör definitivt till den sämre!
Vad?
Ibland kan jag förstå att folk inte förstår ett smack vad jag dillar om. Jag förstår det.
Huvudsaken är att jag gör det.
Huvudsaken är att jag gör det.
Fulskor?
Jag inser att jag måste vara en av de sista människorna i Sverige eller Norden kanske, som ännu inte satt foten i en foppatoffel.
Inte min stil, inte min smak. Tycker att dom är rejält fula, om jag ska vara helt ärlig.
Fram tills igår. Jag lyckades på något sätt att slinta i Markus toffel när jag var på väg ut på altan.
Och blev stående. Helt fascinerad. Helt ställd! Herrejösses vad otroligt sköna dom var! Man kom ju in i en helt ny mjuk fotvärld.
Fascinerande.
Men jag står nog ändå över. Tror jag. Om jag nu bara kan sluta tänka på vilken skön känsla det var mot fossingen.
Inte min stil, inte min smak. Tycker att dom är rejält fula, om jag ska vara helt ärlig.
Fram tills igår. Jag lyckades på något sätt att slinta i Markus toffel när jag var på väg ut på altan.
Och blev stående. Helt fascinerad. Helt ställd! Herrejösses vad otroligt sköna dom var! Man kom ju in i en helt ny mjuk fotvärld.
Fascinerande.
Men jag står nog ändå över. Tror jag. Om jag nu bara kan sluta tänka på vilken skön känsla det var mot fossingen.
Den som pratar för mycket mister ofta hela stycket, eller hur var det nu igen...
Visst är det lustigt, men dessa tre personligheter stöter man nog på vare sig man är barn, vuxen eller åldring:
1. Den som pratar mycket men gör lite.
2. Den som pratar lite och gör mycket.
3. Den som pratar mycket om de som gör lite och om de som gör mycket.
1. Den som pratar mycket men gör lite.
2. Den som pratar lite och gör mycket.
3. Den som pratar mycket om de som gör lite och om de som gör mycket.
Guldlock och hans mörka mor
Kan verkligen denna ljuva guldlock vara min son?
Att Jarmo är far är ju ingen tvekan.. men vart är dragen från mig?
Att Jarmo är far är ju ingen tvekan.. men vart är dragen från mig?
Stackars frukt..
Alltså.... vad har päronen gjort för ont mot mänskligheten? Oskyldiga, tysta intet ont anande, så har dom fått stå för uttryck som:Han kände sig som ett utvattnat päron
Hon såg ut som ett utskitet päron
Sicka päron det stackars barnet har
Inte mer värt en ett päron
Lika hög intelligens som ett päron
Någon som vet?
Frosserier
Om det är något jag verkligen gillar så är det underhållande läsning. Läsning där texten trollbinder, där man riktigt frossar i orden och bara vill ha mer.
Läsning där man först en bra stund efteråt kan komma att tänka på texten igen, och först då kanske få sig en riktig funderare.
Läsning som får en att betrakta saker ur ett helt annat perspektiv.
Nu är bollen i rullning igen som hon själv säkert skulle uttrycka det, och jag frossar!
OCH jag vet att hon läser det här, och vet att det är just hon jag syftar på.
Läsning där man först en bra stund efteråt kan komma att tänka på texten igen, och först då kanske få sig en riktig funderare.
Läsning som får en att betrakta saker ur ett helt annat perspektiv.
Nu är bollen i rullning igen som hon själv säkert skulle uttrycka det, och jag frossar!
OCH jag vet att hon läser det här, och vet att det är just hon jag syftar på.
Olika humor
Ibland är det viktigt att se humorn i det hela. Eller ironin. Men alla tolkar på sitt sätt. Jag är en mästare på att tolka på mitt. Men alla är vi ju olika. Språket är detsamma men det är ändå inte säkert alla förstår.
Ett av mina oändligt många havskort jag tog i Falkenberg. Jag älskar havet.
Ny skärpa
I år springer jag INTE runt som en tok dagen innan midsommarafton.
Jag storstädar INTE dagen innan, bara ett litet lätt drag.
Jag städar inte dagen efter ( förmodligen..)
Jag håller INTE på med möbler, regnskydd, blomarrangemang ute på altan.
Jag har INTE handlat midsommarmat för fler än oss.
Jag är INTE irriterad.
Jag har endast handlat för oss, skippat alla turer på altan med dukning, bord, mm, mm.
Jag är på bra humör. Jag har mig själv att skylla, det var jag som skapade traditionen. Inte mig emot, för jag älskar att ha nära och kära runtom oss, men efter ett tag började jag känna, varför ska man springa runt och stressa som en tok och på automatik bli på dåligt humör, som givetvis går ut över barnen, och Jarmo? När det är meningen att alla ska kunna ha trevligt. Tanken kom redan förrförra året, men i år bestämde jag mig. Tänker inte låta familjen bli lidande dagarna innan bara för att vi alla ska ha det trevlig på midsommar. Så det är så det ligger till. Saken att vi åker till Falkenberg på söndag gör ju sitt med, med allt som ska packas och så.. ( Tjoa på familjen...)
Morgondagen blir som så att vi äter hemma själva, åker sedan med Robban, Mariette och barnen till Lundsbrunn där vi får dansen och allt som hör till.
Sedan åker vi hem till oss och grillar. Syrran kommer över en sväng oxå. Men det blir som det är.
Ingen förberedning krävs. Skönt. Bara vara.
Jag storstädar INTE dagen innan, bara ett litet lätt drag.
Jag städar inte dagen efter ( förmodligen..)
Jag håller INTE på med möbler, regnskydd, blomarrangemang ute på altan.
Jag har INTE handlat midsommarmat för fler än oss.
Jag är INTE irriterad.
Jag har endast handlat för oss, skippat alla turer på altan med dukning, bord, mm, mm.
Jag är på bra humör. Jag har mig själv att skylla, det var jag som skapade traditionen. Inte mig emot, för jag älskar att ha nära och kära runtom oss, men efter ett tag började jag känna, varför ska man springa runt och stressa som en tok och på automatik bli på dåligt humör, som givetvis går ut över barnen, och Jarmo? När det är meningen att alla ska kunna ha trevligt. Tanken kom redan förrförra året, men i år bestämde jag mig. Tänker inte låta familjen bli lidande dagarna innan bara för att vi alla ska ha det trevlig på midsommar. Så det är så det ligger till. Saken att vi åker till Falkenberg på söndag gör ju sitt med, med allt som ska packas och så.. ( Tjoa på familjen...)
Morgondagen blir som så att vi äter hemma själva, åker sedan med Robban, Mariette och barnen till Lundsbrunn där vi får dansen och allt som hör till.
Sedan åker vi hem till oss och grillar. Syrran kommer över en sväng oxå. Men det blir som det är.
Ingen förberedning krävs. Skönt. Bara vara.
Allt tar sin tid..
När andan faller in finns inte tiden. När tiden finns kommer tröttheten smygandes... Tröttheten som antagligen beror på gräshalten ute nu, eller att man börjar trappa ner... eller att man dom sista helgerna sett, tänkt och varit fotboll. Då snackar vi inte VM utan vi pratar barnen. Cuper och matcher högt och lågt, på alla dess möjliga tider. Mycket tidiga tider och långa dagar eftersom dom är grymma ungarna! Men det är rikigt jäkla kul, tur är väl det.
Men nu så, nu är den mest intensiva perioden över. Och man kan kanske få sig en välbehövlig sovmorgon igen, och orka vara uppe lite längre, och orka blogga lite.
Imorgon, den här tiden så njuter jag. Sex veckors ledighet. Inte illa alls. På söndag far vi kosan mot Falkenberg där vi stannar ett par dagar, så det ska bara ordnas och donas en del hemma sen är vi fit for fight!
Jag lär nog även tänka en tanke på mor min och Thomas som imorgon sitter och njuter i fulla drag. Ute på däck, glittrande hav, strålande sol, vacker utsikt med ett glas vin i handen. På väg mot Finland. Inte mycket slår det. Njutning för ögat. Balsam för själen. Som växter är beroende av vatten.
Som vi av luft.
Men nu så, nu är den mest intensiva perioden över. Och man kan kanske få sig en välbehövlig sovmorgon igen, och orka vara uppe lite längre, och orka blogga lite.
Imorgon, den här tiden så njuter jag. Sex veckors ledighet. Inte illa alls. På söndag far vi kosan mot Falkenberg där vi stannar ett par dagar, så det ska bara ordnas och donas en del hemma sen är vi fit for fight!
Jag lär nog även tänka en tanke på mor min och Thomas som imorgon sitter och njuter i fulla drag. Ute på däck, glittrande hav, strålande sol, vacker utsikt med ett glas vin i handen. På väg mot Finland. Inte mycket slår det. Njutning för ögat. Balsam för själen. Som växter är beroende av vatten.
Som vi av luft.
Gammal
För en gångs skull är inte helgen överbokad. Lite lagom med kalasfirande för Thomas imorrn och en, observera en match för Markus del på söndag. Känns skönt, riktigt avslappnande.
Vi hade lite spontanbesök förut. Jag älskar det. När gamla vänner bara dyker in, och bara är. Som dom varit så länge vi känt varann. En hinkar kaffe, en vankar lite rastlöst fram och tillbaka, en sitter i godan ro. Och bara är, som endast vi kan vara. Vi har haft ett antal år ihop. Vi vet hur vi funkar. I alla lägen, på gott och ont.
När vintern kommer glider vi flesta in i våra små iden. Men sen, så fort vårsolen dyker upp träffas man alltmer. Sådana är vi. Och det vet vi. Och det fungerar alldeles utmärkt. Gammal hederlig vänskap är den bästa. Och den ärligaste. Vad vore världen utan den? Vad vore vi utan oss?
Drömmar
Dom som känner mig väl vet att jag drömmer mycket. Ofta så har det en viss betydelse, ofta är det sanndrömmar. Så har det varit så länge jag kan minnas. Periodvis kan det minska lite, som när det är mycket i görning i det "verkliga livet".
Men nu är det igång igen, med råge kan man säga. Mycket att ta till sig.
Tyder du dina drömmar?
Men nu är det igång igen, med råge kan man säga. Mycket att ta till sig.
Tyder du dina drömmar?
Känslan av nytt...
Imorgon fyller han elva år. Markus, vår förstfödda.
Jag skulle bli tjugotre år och mamma. Jarmo tjugofyra och pappa.
Han var en sådan bebis man bara kan drömma om. Lugn, nöjd och en betraktare från topp till minsta tå.
När han föddes, kom känslor och tankar jag inte varit i närheten av förrut.
Överväldigad av lycka, värme, oro, ängslan, kärlek, stolthet.
Men den mest överväldigande känslan var känslan av nytt. Att byta blöja var för mig nytt. Att amma en bebis var nytt. Att ta på en bebis kläder var nytt. Att mysa med en bebis var nytt. Att trösta en bebis var nytt. Att njuta så helhjärtat av en liten varelse var nytt. Upptäckten av att jag var som en vakande lejonhona var nytt.
Det var en underbar,och fascinerande nyttkänlsa. Som jag såg till att komma ihåg.
Bråda tider
Jag hann. Trodde aldrig detta i början av veckan men nu så, allt är under kontroll. Jag gillar ju som bekant att ha det så.
Allt som hör till morgondagens firande är fixat och klart, möten avklarade, städat och rent. Jag vill ha ordning omkring mig, speciellt när det vankas kalas. Jarmo ( den logiska) säger, men du städar ju efter, det är väl ingen ide att göra det innan då?
Men sådana är vi ju, vi av det kvinnliga könet. Jag fick i allafall ge med mig med en sak, bakningen. Det blev mindre bakat än vad jag ville. Jag fick helt enkelt inse att tiden räcker inte till. Så jag fick ge vika, mot mig själv. Men jag gillar det inte.
Vi har alldeles för höga krav på oss själva sägs det. Men om man kanske trivs med det då, om man tycker om att ha mycket att stå i, att man alltid hittar något som behöver göras, då gör man förmodligen det för att man helt enkelt vill.
Sen kan man klaga lite, över allt man har att göra, men ändå känna en viss tillfredställelse med det. Jag trivs med mycket.
Allt som hör till morgondagens firande är fixat och klart, möten avklarade, städat och rent. Jag vill ha ordning omkring mig, speciellt när det vankas kalas. Jarmo ( den logiska) säger, men du städar ju efter, det är väl ingen ide att göra det innan då?
Men sådana är vi ju, vi av det kvinnliga könet. Jag fick i allafall ge med mig med en sak, bakningen. Det blev mindre bakat än vad jag ville. Jag fick helt enkelt inse att tiden räcker inte till. Så jag fick ge vika, mot mig själv. Men jag gillar det inte.
Vi har alldeles för höga krav på oss själva sägs det. Men om man kanske trivs med det då, om man tycker om att ha mycket att stå i, att man alltid hittar något som behöver göras, då gör man förmodligen det för att man helt enkelt vill.
Sen kan man klaga lite, över allt man har att göra, men ändå känna en viss tillfredställelse med det. Jag trivs med mycket.
Ingen pratar om den allra första tiden efter förlossningen...
Vi lever på 2010-talet och vi bor i Sverige.
Varför i all världen är det då så hysch hysch och nästan tabubelagt att prata om hur det var efter förlossningen?
Det pratas och står så mycket om graviditeten, amningen om hur det nyföddda barnet ska skötas.
MEN... man får absolut Inte berätta för förstagångsföderskan om en hemsk förlossning man haft, eller som någon annan haft.
Nej, det får man inte för då kan man Skrämma henne... Och det får man ju inte göra.
Nej, det ska man helst inte tala om alls. Inte skrämma någon i onödan. Men hallå.... hon lär väl snart föda i vilket fall som helst, kan väl kanske vara bra att få höra något hemskt så hon inte tror hon är ensam i världen om det inte skulle gå exakt som planerat, om hennes upplevelse inte skulle bli så som hon själv velat?
Det är som om att ingen vill säga något om hur det i själva verket är just efter en förlossning.
En vän till mig hade varit öppen i mammagruppen och försökt pratat om det men det var ingen som ville säga något. Allt var bra, bara rosa moln.
Innan jag fick mitt första barn fick jag, tack och lov, höra av en person som sa till mig, Precis när du ska krysta ut barnet känns det som att försöka skita ut en vattenmelon...
En annan person förvarnade om avslaget. Så jag var förvarnad, som tur var. Men dom två som berättade det är två väldigt öppna personer.
Men varför är det så här? Varför har tjejer så svårt att prata om hur dom verkligen känner sig ett tag efter?
Att man har så ont mellan benen att man knappt kan sitta.
Att man känner sig så fruktansvärt oattraktiv av sin egen kropp.
Att man skulle kunna göra allt för att få igång sin stackars mage.
Att man inte har det minsta, minsta sug på sex.
Att man känner sig som ett överkört tåg.
Att man känner sig som en läckande ko.
Att man absolut inte vill åka fram till Ica och handla i sina mammabyxor, man är ju liksom färdig med dom byxorna, trodde man.
Eller så är det bara jag och någon enstaka person till som kände så här efteråt.
Men det tror jag knappast, jag tror att det är så här för de flesta, men det ska helt enkelt inte pratas om det.
För vi ska inte skrämma förstagångsföderskorna.
För att det vi inte pratar om det finns inte.
Förresten, det stod i en tidning, efter ca två veckor kan du försöka dig på att ha samlag igen.
Vi var rörande överens, jag och Marie att det måste varit en man som skrivit det. Som inte hade en jäkla susning.
Men om ingen pratar om det, hur ska då resten veta?
Varför i all världen är det då så hysch hysch och nästan tabubelagt att prata om hur det var efter förlossningen?
Det pratas och står så mycket om graviditeten, amningen om hur det nyföddda barnet ska skötas.
MEN... man får absolut Inte berätta för förstagångsföderskan om en hemsk förlossning man haft, eller som någon annan haft.
Nej, det får man inte för då kan man Skrämma henne... Och det får man ju inte göra.
Nej, det ska man helst inte tala om alls. Inte skrämma någon i onödan. Men hallå.... hon lär väl snart föda i vilket fall som helst, kan väl kanske vara bra att få höra något hemskt så hon inte tror hon är ensam i världen om det inte skulle gå exakt som planerat, om hennes upplevelse inte skulle bli så som hon själv velat?
Det är som om att ingen vill säga något om hur det i själva verket är just efter en förlossning.
En vän till mig hade varit öppen i mammagruppen och försökt pratat om det men det var ingen som ville säga något. Allt var bra, bara rosa moln.
Innan jag fick mitt första barn fick jag, tack och lov, höra av en person som sa till mig, Precis när du ska krysta ut barnet känns det som att försöka skita ut en vattenmelon...
En annan person förvarnade om avslaget. Så jag var förvarnad, som tur var. Men dom två som berättade det är två väldigt öppna personer.
Men varför är det så här? Varför har tjejer så svårt att prata om hur dom verkligen känner sig ett tag efter?
Att man har så ont mellan benen att man knappt kan sitta.
Att man känner sig så fruktansvärt oattraktiv av sin egen kropp.
Att man skulle kunna göra allt för att få igång sin stackars mage.
Att man inte har det minsta, minsta sug på sex.
Att man känner sig som ett överkört tåg.
Att man känner sig som en läckande ko.
Att man absolut inte vill åka fram till Ica och handla i sina mammabyxor, man är ju liksom färdig med dom byxorna, trodde man.
Eller så är det bara jag och någon enstaka person till som kände så här efteråt.
Men det tror jag knappast, jag tror att det är så här för de flesta, men det ska helt enkelt inte pratas om det.
För vi ska inte skrämma förstagångsföderskorna.
För att det vi inte pratar om det finns inte.
Förresten, det stod i en tidning, efter ca två veckor kan du försöka dig på att ha samlag igen.
Vi var rörande överens, jag och Marie att det måste varit en man som skrivit det. Som inte hade en jäkla susning.
Men om ingen pratar om det, hur ska då resten veta?
Tankeställare
Häromdagen sa jag till Bella, nu får det vara bra, om ni inte kan leka ihop utan att hitta på massa bus så får det vara färdiglekt med henne.
Sa JAG, av alla människor. Vem är jag att säga en sådan sak.
Jag skämdes efteråt.
Sa JAG, av alla människor. Vem är jag att säga en sådan sak.
Jag skämdes efteråt.
Tack
Jag tackar ödmjukt för länkningen, Katerina Janouch, som har en blogg jag följer!
Och vars böcker jag läst. Som för övrigt verkar vara en stark kvinna.
Tack!!
Och vars böcker jag läst. Som för övrigt verkar vara en stark kvinna.
Tack!!
