Nu
Rent spontant känner jag Vi är banne mig fast i den här snöiga istiden. Måtte våren ha kraft att bröta sig in när det är dags.
Det sägs att när själen lämnar kroppen ...
Det finns en lång historia jag skulle vilja berätta för er någon gång. Men jag berättar slutet nu.
För ungefär trettio år sedan dog min mormor. Hon hade kämpat mot cancern i hela elva år och det är många år för att vara på den tiden då forskarna inte kommit så lång som dom gjort idag.
Min mormor hade varit medvetslös ett tag efter den sista operationen och min mor, moster, far och mormors man satt och vakade i sjukhusrummet.
Dom visste alla att slutet var nära.
Helt plötsligt blir det helt svart i rummet. Dom tror att det blivit strömavbrott men rätt som det är kommer alla ljus tillbaka.
Min far frågar läkarna ute i korridoren hur dom löste situationen som blev, strömavbrott på ett sjukhus.
Det har aldrig varit något strömavbrott här blir svaret.
Ett par timmar senare dog min mormor.
Både min mor och moster tog detta som en sista hälsning från sin mamma, eller som min moster sa
Det sägs att när själen lämnar kroppen så är det inte meningen att vi ska få se på.
För ungefär trettio år sedan dog min mormor. Hon hade kämpat mot cancern i hela elva år och det är många år för att vara på den tiden då forskarna inte kommit så lång som dom gjort idag.
Min mormor hade varit medvetslös ett tag efter den sista operationen och min mor, moster, far och mormors man satt och vakade i sjukhusrummet.
Dom visste alla att slutet var nära.
Helt plötsligt blir det helt svart i rummet. Dom tror att det blivit strömavbrott men rätt som det är kommer alla ljus tillbaka.
Min far frågar läkarna ute i korridoren hur dom löste situationen som blev, strömavbrott på ett sjukhus.
Det har aldrig varit något strömavbrott här blir svaret.
Ett par timmar senare dog min mormor.
Både min mor och moster tog detta som en sista hälsning från sin mamma, eller som min moster sa
Det sägs att när själen lämnar kroppen så är det inte meningen att vi ska få se på.
Snart får jag en
ny blogg att läsa.
En av mina favoriter la ner sin blogg för ett tag sen. Men det verkar som om att hon är på G igen.
Jag väntar!
En av mina favoriter la ner sin blogg för ett tag sen. Men det verkar som om att hon är på G igen.
Jag väntar!
Vintervila
Första december, 21 minusgrader ute och det ser ut som om att någon har hällt ut en glittrande puderpåse över världen.
Åtminstone i vår del av världen.
Stillheten, mörkret och kylan som får oss ner i varv. Som får oss att ta det lite lugnare.
Man är inte lika social som på sommaren. Man har inte lika mycket besök som på sommarhalvåret då det knappt går en dag utan besökare. Man är inte ute dagens alla timmar.
Man gör saker fast på ett annat sätt. Man är lite segare, lite kallare.
Det kanske är behövligt. Inte bara för att det är naturens gång utan kanske för vår del också.
Så tänker jag att det kanske är. Man vilar upp sig lite för det livliga ljusa halvåret.
Man går en smula i ide.
Åtminstone i vår del av världen.
Stillheten, mörkret och kylan som får oss ner i varv. Som får oss att ta det lite lugnare.
Man är inte lika social som på sommaren. Man har inte lika mycket besök som på sommarhalvåret då det knappt går en dag utan besökare. Man är inte ute dagens alla timmar.
Man gör saker fast på ett annat sätt. Man är lite segare, lite kallare.
Det kanske är behövligt. Inte bara för att det är naturens gång utan kanske för vår del också.
Så tänker jag att det kanske är. Man vilar upp sig lite för det livliga ljusa halvåret.
Man går en smula i ide.
Så kom snön
Jag tror ni börjar hänga med i det här nu, hur det funkar i mitt krypin. Glest mellan inläggen lika med en trött Malin.
Och när jag är trött då försvinner även energin till att skriva.
Men jag skulle ju kunna nämna att på hemväg från jobbet igår, runt tretiden så traskade jag på i vanlig takt och reflekterade över hur grönt det fortfarande är (var) ute.
Solen lyste in i små gläntor i skogen och trots den kalla luften kunde jag nästan frammana lite sensommarbilder där i skogen.
Även om solen faktiskt sakta men säkert var på väg ner.
Det var igår.
Nu är det totalt snökaos.
Hallå.. jag gick ju bara och fantiserade lite för mig själv. Jag fattar att det inte är sensommar längre, men man kan väl få gå och filofisera lite utan att vädret ska visa sina makter så storslaget.
Eller?
Och när jag är trött då försvinner även energin till att skriva.
Men jag skulle ju kunna nämna att på hemväg från jobbet igår, runt tretiden så traskade jag på i vanlig takt och reflekterade över hur grönt det fortfarande är (var) ute.
Solen lyste in i små gläntor i skogen och trots den kalla luften kunde jag nästan frammana lite sensommarbilder där i skogen.
Även om solen faktiskt sakta men säkert var på väg ner.
Det var igår.
Nu är det totalt snökaos.
Hallå.. jag gick ju bara och fantiserade lite för mig själv. Jag fattar att det inte är sensommar längre, men man kan väl få gå och filofisera lite utan att vädret ska visa sina makter så storslaget.
Eller?
Favoriter
Ett ord som jag känner för mer än andra är "Beröra".
Att låta sig beröras. Att beröra.
Att låta sig beröras. Att beröra.
Tänk innan ni svarar för allt i världen..
Jag undrar vad dom pysslar med BVC-tanterna. Egentligen..
När Emil fick ettårssprutan så blev han grinig, klängig och extremt mammig under en tvåveckors period.
Nu för ca en och en halv vecka sedan så fick han sin ett och ett halvårsspruta.
Innan sprutan glad och go. Nu mindre glad och god. Mammig och klängig. Lite likt en apunge som VÄGRAR släppa sin mors hand.
Här är min teori: Svarar man glatt på alla frågor om att ja han äter bra, ja vi är nöjda med hans sömn, och ja han kan säga ett par ord osv så tänker dom att här är det dags att ställa till det lite.
Så då gör dom helt enkelt så att dom blandar i lite "mindre go och gladmedel" i sprutan, sticker den i låret och går sedan fnissande för sig själv därifrån.
Så tror jag bestämt att det ligger till!
När Emil fick ettårssprutan så blev han grinig, klängig och extremt mammig under en tvåveckors period.
Nu för ca en och en halv vecka sedan så fick han sin ett och ett halvårsspruta.
Innan sprutan glad och go. Nu mindre glad och god. Mammig och klängig. Lite likt en apunge som VÄGRAR släppa sin mors hand.
Här är min teori: Svarar man glatt på alla frågor om att ja han äter bra, ja vi är nöjda med hans sömn, och ja han kan säga ett par ord osv så tänker dom att här är det dags att ställa till det lite.
Så då gör dom helt enkelt så att dom blandar i lite "mindre go och gladmedel" i sprutan, sticker den i låret och går sedan fnissande för sig själv därifrån.
Så tror jag bestämt att det ligger till!
Camping är Livet
Sitter och slötittar på " Böda Camping" som har premiär ikväll i kanal5.
Jäklar vad campingsugen jag blir. Jag tokälskar allt som har med camping att göra.
Lustigt att halva Sveriges befolkning inte insett det tidigare bara. Charmen med hela grejen.
Men nu sista åren så märks det tydligen att det har blivit en fluga. Campingarna är fyllda till gränsen med folk.
Men så länge vi får plats är jag nöjd.
Camping in my Hjärta!
Jäklar vad campingsugen jag blir. Jag tokälskar allt som har med camping att göra.
Lustigt att halva Sveriges befolkning inte insett det tidigare bara. Charmen med hela grejen.
Men nu sista åren så märks det tydligen att det har blivit en fluga. Campingarna är fyllda till gränsen med folk.
Men så länge vi får plats är jag nöjd.
Camping in my Hjärta!
Jaha..
Vi kom att prata om jul häromdan. Jag blir som ett barn vid bara tanken på allt som hör den till.
December månad så stressar jag och njuter för fullt. I fulla drag. Jag blir som ett litet barn, och kommer förmodligen alltid att vara så.
Förberedelser, glädjen, maten, lukterna, glöggen, skratten. Allt som hör till älskar jag.
Maj, Juni, Juli, Augusti och September var dom enda snöfria månaderna i år. Just nu vräker snön ner ute. Barnen tjöt rakt ut av glädje förut, jag blev lite dämpad.
Det är vackert med snö.. Men inte än, det är för tidigt det är bara oktober.
Jag hade precis kommit till ro med tanken att sommaren faktiskt är över. Hösten är här men alla löv hann aldrig bli så där vackert illröda i år innan dom föll.
Jag håller på att ta in hösten och så kommer det snö?
December månad så stressar jag och njuter för fullt. I fulla drag. Jag blir som ett litet barn, och kommer förmodligen alltid att vara så.
Förberedelser, glädjen, maten, lukterna, glöggen, skratten. Allt som hör till älskar jag.
Maj, Juni, Juli, Augusti och September var dom enda snöfria månaderna i år. Just nu vräker snön ner ute. Barnen tjöt rakt ut av glädje förut, jag blev lite dämpad.
Det är vackert med snö.. Men inte än, det är för tidigt det är bara oktober.
Jag hade precis kommit till ro med tanken att sommaren faktiskt är över. Hösten är här men alla löv hann aldrig bli så där vackert illröda i år innan dom föll.
Jag håller på att ta in hösten och så kommer det snö?
Fantastiskt!
Visst är Sverige fantastiskt på många sätt, nästan på de alla. Men ibland kan jag ändå inte låta bli att störa mig på en del saker.
Som duktighetsfaktorn. På landet och på en del av folket.
Men i verkligheten så brister det rejält ibland. Tex, har man gjort sig skyldig för skattefiffling eller något annat brott, ja då blir det fängelse på livstid.
Har man tagit livet av någon, som tex en viss känd mördare då får man släppas fri efter ett tag eftersom han skött sig sååå bra i fängelset. Han är så duktig kunde man läsa i tidningen häromdan.
Hemlöshet har vi ju ingen i Sverige, nej här tar vi hand om de våra. Eller förresten, hemlösa har jag nog hört talas om förresten..
Nu vet jag vart! Varje år, lagom till jul så är det ju några kända artister som spelar in en julskiva till förmån för de hemlösa. Just det ja.
Men det är ju snällt tänkt, eller hur?
På vintern då är det ju faktiskt kallt och jävligt, så det kan ju vara skönt att få en slant, så man får lite pengar till mat. Åtminstone vid jul.
Herregud, på sommaren är det ju varmt ju! Då behöver man ju inga varma kläder, eller något varmt att sova i. Mat, ja men det är väl bara att gå till närmsta å och fiska lite eller?
För det regnar ju aldrig här i Sverige på sommaren, det blir ju aldrig vått och kallt, så på sommaren behövs ju ingen insamling!
Våren och hösten då. Nej men det är ju rätt behagligt ute då med.
Så det ärju väldans snällt tänkt att dom spelar in en julskiva en gång om året till dom hemlösa. För det får vi ju höra då, om och om igen på radion, tv och där det kan tänkas höras.
18000 sägs siffran vara. På de hemlösa. Men det finns säkert ett stort mörkertal med.
Men EN gång om året får dom uppmärksamhet. För jävligt.
Som duktighetsfaktorn. På landet och på en del av folket.
Men i verkligheten så brister det rejält ibland. Tex, har man gjort sig skyldig för skattefiffling eller något annat brott, ja då blir det fängelse på livstid.
Har man tagit livet av någon, som tex en viss känd mördare då får man släppas fri efter ett tag eftersom han skött sig sååå bra i fängelset. Han är så duktig kunde man läsa i tidningen häromdan.
Hemlöshet har vi ju ingen i Sverige, nej här tar vi hand om de våra. Eller förresten, hemlösa har jag nog hört talas om förresten..
Nu vet jag vart! Varje år, lagom till jul så är det ju några kända artister som spelar in en julskiva till förmån för de hemlösa. Just det ja.
Men det är ju snällt tänkt, eller hur?
På vintern då är det ju faktiskt kallt och jävligt, så det kan ju vara skönt att få en slant, så man får lite pengar till mat. Åtminstone vid jul.
Herregud, på sommaren är det ju varmt ju! Då behöver man ju inga varma kläder, eller något varmt att sova i. Mat, ja men det är väl bara att gå till närmsta å och fiska lite eller?
För det regnar ju aldrig här i Sverige på sommaren, det blir ju aldrig vått och kallt, så på sommaren behövs ju ingen insamling!
Våren och hösten då. Nej men det är ju rätt behagligt ute då med.
Så det ärju väldans snällt tänkt att dom spelar in en julskiva en gång om året till dom hemlösa. För det får vi ju höra då, om och om igen på radion, tv och där det kan tänkas höras.
18000 sägs siffran vara. På de hemlösa. Men det finns säkert ett stort mörkertal med.
Men EN gång om året får dom uppmärksamhet. För jävligt.
Jag funderar på..
hur kommer det sig att man tydligen får bära makeup i USA när man opereras? Jag menar, här i Sverige ska man ju skrubba sig ren med det där medlet, vad det nu kallas minst två ggr innan narkos.. Sett detta fenomen ett par gånger nu på tv (dokumentärer) och blir alltid lika förvånad.
Varför är Sverige ett så "duktigt" land med så "duktigt" folk?
Och vart tusan har Emils alla nappar tagit vägen? Nu har vi en. EN enda!
Varför är Sverige ett så "duktigt" land med så "duktigt" folk?
Och vart tusan har Emils alla nappar tagit vägen? Nu har vi en. EN enda!
Som en labyrint
Jag skulle kunna välja att skriva ner alla tusen tankar och funderingar jag har nu men det går inte för det skulle inte bli någon ordning på det.
För just nu är det ingen ordning alls.
För just nu är det ingen ordning alls.
Olika sätt från samma personer
Det är väldans lätt att vara efterklok. Men den här gången så vet vi ju hur vi ska, eller inte ska göra angående Emil och leksaker..
Markus och Bella hade tonvis med prylar, leksaker högt och lågt när dom var små. Om dom lekte mycket med sakerna? Nope.
Istället pysslade dom, dom älskade att pyssla. Måla, dega, göra halsband.. allt sånt som har med småplock att göra.
Leksakerna rördes knappt, bara byggdes på hög av oss, hur dumt det än låter. Vi byggde ju på varje jul och födelsedag.
I takt med att åldern ökade så åkte leksakerna ut, slängdes eller gavs bort. En del knappt använda.
Mycket pengaslöseri.
Men allt som har med pyssel att göra har vi verkligen fått ut max ifrån, både nu och då, bägge är kreativa.
Nu till Emil, ett och ett halvt år bus. Vi har bestämt att vi gör Inte om samma misstag igen, inte köpa en massa onödiga leksaker som han inte leker med osv.. Men grejen är att den här ungen leker med sina prylar. Han älskar bilar. Dom är med honom överallt, helst i sängen oxå.
Det är ju inte de nyaste bilarna direkt, de är ärvda från Markus. (Vi hade tydligen kvar ett par)
Och han leker.. med sina leksaker. Men han har ju inte så mycket, eftersom att vi tänker ju minnsan inte göra samma sak igen.
Men han älskar att leka med dom, det var ju något som Bella och Markus sällan gjorde.
Är det för att han är "ensambarn" på ett sätt?
Eller är det för att han gillar det?
Eller bara därför att?
Kommer han att bli en tvärtomare mot dom då tro? Om man tänker pyssel, kreativitet, lära sig att läsa snabbt osv.. Som dom var väldigt snabba med eftersom dom föredrog sådant framför leksaker?
Skumt, tål att tänka på. Och jag tänker.
Så det knakar.
Markus och Bella hade tonvis med prylar, leksaker högt och lågt när dom var små. Om dom lekte mycket med sakerna? Nope.
Istället pysslade dom, dom älskade att pyssla. Måla, dega, göra halsband.. allt sånt som har med småplock att göra.
Leksakerna rördes knappt, bara byggdes på hög av oss, hur dumt det än låter. Vi byggde ju på varje jul och födelsedag.
I takt med att åldern ökade så åkte leksakerna ut, slängdes eller gavs bort. En del knappt använda.
Mycket pengaslöseri.
Men allt som har med pyssel att göra har vi verkligen fått ut max ifrån, både nu och då, bägge är kreativa.
Nu till Emil, ett och ett halvt år bus. Vi har bestämt att vi gör Inte om samma misstag igen, inte köpa en massa onödiga leksaker som han inte leker med osv.. Men grejen är att den här ungen leker med sina prylar. Han älskar bilar. Dom är med honom överallt, helst i sängen oxå.
Det är ju inte de nyaste bilarna direkt, de är ärvda från Markus. (Vi hade tydligen kvar ett par)
Och han leker.. med sina leksaker. Men han har ju inte så mycket, eftersom att vi tänker ju minnsan inte göra samma sak igen.
Men han älskar att leka med dom, det var ju något som Bella och Markus sällan gjorde.
Är det för att han är "ensambarn" på ett sätt?
Eller är det för att han gillar det?
Eller bara därför att?
Kommer han att bli en tvärtomare mot dom då tro? Om man tänker pyssel, kreativitet, lära sig att läsa snabbt osv.. Som dom var väldigt snabba med eftersom dom föredrog sådant framför leksaker?
Skumt, tål att tänka på. Och jag tänker.
Så det knakar.
Om den som skuggan följer
Det är en stor tragedi när människor inte inser att dom skadar sig med sitt beteende.
När dom inte själva kan eller vill inse att det förstör dom.
När dom inte själva kan se det klart.
När omgivningen måste försöka förklara, berätta, våndas, skälla, hota men inget hjälper.
Det kan handla om en vän, en dotter, en partner, en syster, en förälder , en son, en kollega, en i närheten.
Men vem det än handlar om så är dom experter. På att inte se vad vi ser.
Men skuggan bakom dom brukar man kunna ana. För det är den som förföljer dom. Och i värsta fall förgör dom.
När dom inte själva kan eller vill inse att det förstör dom.
När dom inte själva kan se det klart.
När omgivningen måste försöka förklara, berätta, våndas, skälla, hota men inget hjälper.
Det kan handla om en vän, en dotter, en partner, en syster, en förälder , en son, en kollega, en i närheten.
Men vem det än handlar om så är dom experter. På att inte se vad vi ser.
Men skuggan bakom dom brukar man kunna ana. För det är den som förföljer dom. Och i värsta fall förgör dom.
Tusen sinnesstämningar
Jösses, ibland känns det nästan som om att man är med i ett slags spel, eller teater, där man snabbt kastas från de olika rollerna och sinnesstämmningarna.
På jobbet idag var samtalsämnet inte oväntat nog valet. Så det orkar jag inte gå igenom en gång till.
Jag har röstat och det gick väl inte som jag tänkt mig direkt.
Hemma tidigare idag så blev jag den där underbara tjatmamman, gör läxor, plocka upp era jackor.. nu, nu NU!!
Tjatmamman från det varma stället, typ..
Iväg en sväng med barnen och min mor för att ta en fika på nya cafet i Götene, nja fast det var ju nätt och jämt att barnen gjort sig förtjänta av det förklarade tjatmamman...
Väl där blev deras fina glasmonter fylld med bakverk attackerad av en mycket sugen, dreglande Emil. Mycket populärt hos personalen. Inte.
Hemma igen, kvällsmat och lite underbart syskonbråk. Som balsam för själen hos tjatmamman som för övrigt sovit exakt två timmar inatt, då Emil åkt på en besvärlig hosta.
En eftermiddagsjobbande pappa som ringer hem en sväng för att prata lite, men som nog inser rätt snabbt att det är en liten suris i andra änden.
Men, som tur är rinner surheten hos mig av lagom till kvällen och jag säger godnatt till barnen med de tre viktigaste orden.
Som jag alltid gör, varje kväll.
Oavsett vad som hänt tidigare under dagen.
På jobbet idag var samtalsämnet inte oväntat nog valet. Så det orkar jag inte gå igenom en gång till.
Jag har röstat och det gick väl inte som jag tänkt mig direkt.
Hemma tidigare idag så blev jag den där underbara tjatmamman, gör läxor, plocka upp era jackor.. nu, nu NU!!
Tjatmamman från det varma stället, typ..
Iväg en sväng med barnen och min mor för att ta en fika på nya cafet i Götene, nja fast det var ju nätt och jämt att barnen gjort sig förtjänta av det förklarade tjatmamman...
Väl där blev deras fina glasmonter fylld med bakverk attackerad av en mycket sugen, dreglande Emil. Mycket populärt hos personalen. Inte.
Hemma igen, kvällsmat och lite underbart syskonbråk. Som balsam för själen hos tjatmamman som för övrigt sovit exakt två timmar inatt, då Emil åkt på en besvärlig hosta.
En eftermiddagsjobbande pappa som ringer hem en sväng för att prata lite, men som nog inser rätt snabbt att det är en liten suris i andra änden.
Men, som tur är rinner surheten hos mig av lagom till kvällen och jag säger godnatt till barnen med de tre viktigaste orden.
Som jag alltid gör, varje kväll.
Oavsett vad som hänt tidigare under dagen.
Förstår du?
Jag har en viss förmåga att bli missuppfattad. Händer jämt och ständigt, i olika sammanhang.
Jag lider väl inte så direkt av det, men jag är mycket medveten om det. Oftast är det av människor som inte känner mig jätteväl. Och jag kan förstå det. Jag pratar men får inte riktigt ur mig det på rätt sätt. Som jag tänkt.
Mina närmsta vet hur jag tänker och menar, men det gör ju inte de andra. Därav missuppfattningarna.
Strunt samma.
Jag lider väl inte så direkt av det, men jag är mycket medveten om det. Oftast är det av människor som inte känner mig jätteväl. Och jag kan förstå det. Jag pratar men får inte riktigt ur mig det på rätt sätt. Som jag tänkt.
Mina närmsta vet hur jag tänker och menar, men det gör ju inte de andra. Därav missuppfattningarna.
Strunt samma.
När hjärnkontoret har stängt.
Man upphör aldrig att förvånas i ämnet barn och föräldrar. Jag får inte riktigt in i mitt huvud hur man så blint kan tro att ens egna barn aldrig gör något dumt. Aldrig svär, och gud förbjude, säger något ännu värre.. eller att den lilla ängeln skulle göra en enda dum handling.
Nu pratar vi givetvis inte småbarn här, utan barn som är på god väg att kliva in i puberteten.
Och dess föräldrer. Som förmodligen tror att deras barn fortfarande är en oskyldig tvååring, treåring? Hur tänks det där?
Nu pratar vi givetvis inte småbarn här, utan barn som är på god väg att kliva in i puberteten.
Och dess föräldrer. Som förmodligen tror att deras barn fortfarande är en oskyldig tvååring, treåring? Hur tänks det där?
Föräldramöte ggr tre!
Föräldramötesdags ikväll då. Alltid trevligt. Och nu förtiden blir det ju tre man ska knalla på.
Glömmer aldrig den första gången, jag kände mig lite som ett olydigt barn som var på en plats jag inte skulle vara på.
Men man vänjer sig. Nästa vecka då det är Emils föräldramöte, lär jag väl vara en av de "äldre" där. Och se på de yngre och tänka, vad gör den unga människa här?
Eller inte.
Glömmer aldrig den första gången, jag kände mig lite som ett olydigt barn som var på en plats jag inte skulle vara på.
Men man vänjer sig. Nästa vecka då det är Emils föräldramöte, lär jag väl vara en av de "äldre" där. Och se på de yngre och tänka, vad gör den unga människa här?
Eller inte.
Kan inte släppa det
Det är bara att krypa till korset och erkänna. Jag mår som bäst när jag har mycket att göra, och då innefattar det givetvis, just det, att skriva. Kvittar om inlägget blir kort eller långt, bara jag får ur mig det jag tänker på i just den sekunden så känner jag mig nöjd.
Varför ska jag ta ifrån mig själv något som jag egentligen älskar? Det är ju det bästa jag vet, att pränta ner mina tankar.
Jag skulle kunna skriva i timmar, mer och mer och ändå inte känna mig färdig.
Hur kunde jag inbilla mig att jag skulle kunna hålla mig ifrån min kära blogg utan att sända den en tanke emellan varven? Här är ju ändå en liten själ av mina allt.
Minnen från vardagen.
Underliga funderingar.
Skumma tankar.
Tokiga dikter.
Otrevliga bilhistorier.
Barns ärliga sätt.
Så för min egen frids skull, sätter jag fart igen.
Varför ska jag ta ifrån mig själv något som jag egentligen älskar? Det är ju det bästa jag vet, att pränta ner mina tankar.
Jag skulle kunna skriva i timmar, mer och mer och ändå inte känna mig färdig.
Hur kunde jag inbilla mig att jag skulle kunna hålla mig ifrån min kära blogg utan att sända den en tanke emellan varven? Här är ju ändå en liten själ av mina allt.
Minnen från vardagen.
Underliga funderingar.
Skumma tankar.
Tokiga dikter.
Otrevliga bilhistorier.
Barns ärliga sätt.
Så för min egen frids skull, sätter jag fart igen.
Längtan..
Frånvaron är ständigt närvarande.
