Ingen pratar om den allra första tiden efter förlossningen...
Varför i all världen är det då så hysch hysch och nästan tabubelagt att prata om hur det var efter förlossningen?
Det pratas och står så mycket om graviditeten, amningen om hur det nyföddda barnet ska skötas.
MEN... man får absolut Inte berätta för förstagångsföderskan om en hemsk förlossning man haft, eller som någon annan haft.
Nej, det får man inte för då kan man Skrämma henne... Och det får man ju inte göra.
Nej, det ska man helst inte tala om alls. Inte skrämma någon i onödan. Men hallå.... hon lär väl snart föda i vilket fall som helst, kan väl kanske vara bra att få höra något hemskt så hon inte tror hon är ensam i världen om det inte skulle gå exakt som planerat, om hennes upplevelse inte skulle bli så som hon själv velat?
Det är som om att ingen vill säga något om hur det i själva verket är just efter en förlossning.
En vän till mig hade varit öppen i mammagruppen och försökt pratat om det men det var ingen som ville säga något. Allt var bra, bara rosa moln.
Innan jag fick mitt första barn fick jag, tack och lov, höra av en person som sa till mig, Precis när du ska krysta ut barnet känns det som att försöka skita ut en vattenmelon...
En annan person förvarnade om avslaget. Så jag var förvarnad, som tur var. Men dom två som berättade det är två väldigt öppna personer.
Men varför är det så här? Varför har tjejer så svårt att prata om hur dom verkligen känner sig ett tag efter?
Att man har så ont mellan benen att man knappt kan sitta.
Att man känner sig så fruktansvärt oattraktiv av sin egen kropp.
Att man skulle kunna göra allt för att få igång sin stackars mage.
Att man inte har det minsta, minsta sug på sex.
Att man känner sig som ett överkört tåg.
Att man känner sig som en läckande ko.
Att man absolut inte vill åka fram till Ica och handla i sina mammabyxor, man är ju liksom färdig med dom byxorna, trodde man.
Eller så är det bara jag och någon enstaka person till som kände så här efteråt.
Men det tror jag knappast, jag tror att det är så här för de flesta, men det ska helt enkelt inte pratas om det.
För vi ska inte skrämma förstagångsföderskorna.
För att det vi inte pratar om det finns inte.
Förresten, det stod i en tidning, efter ca två veckor kan du försöka dig på att ha samlag igen.
Vi var rörande överens, jag och Marie att det måste varit en man som skrivit det. Som inte hade en jäkla susning.
Men om ingen pratar om det, hur ska då resten veta?
de är så otroligt sant!
Jag har inga barn, men läser väldigt många "mammabloggar" o ingen skriver om hur man mår efter förlossningen...
Konstigt att man skriver så mycket "inför-förlossningen" men sen är de inget mer med de när bebisen har kommit.
Jag frågade en kompis hur hon kände efteråt, hon sa att man glömmer smärtan o känner sig bara överlycklig...
Den dan ja skaffar barn ska jag uppdatera dej vad ja tycker :D
Hoppas du får en bra kväll!
Kramis
Helt underbart skrivit Malin! Jag håller helt med, särskilt det där på slutet om två veckor.. Eller hur?
Haha=) Mer öppenhet åt folket!
Kram
Så rätt!
Som tur är så hade jag en mamma som berättade för mig om tiden efter och om hur jobbigt de är och hur ensam man känner sig!
Ingen nämnde om efteråt eller om avslaget som du säger.
Jag nämnde för min barnmorska på efterkontrollen att de tog ca 1 månad innan jag kunde gå upprätt inne på ICA utan att ha ont, jasså sa hon helt frågande? Ja, jag har pratat med flera som haft de så och de är något jag vill föreslå att ni tar upp på föräldragruppen men hon tyckte att de va onödigt för de va säkert bara för att jag spänt mig eller så. Så inte ens om man tipsar om vad dom kan ta upp som barnmorskor så gör dom inte de.
Jag "skrämmer" dom jag känner, jag berättar att de är jobbigt efteråt och att de är jätte psykisk påfrestnig att bli förälder. Jag berättar om min tripp tillbaka till BB där jag fick återhämta mig efter kraftiga ångestattacker med ingen sömn o ingen mat/vätska. Dom får bli rädda men då har dom de nånstan i bakhuvudet i alla fall.
Ja, Anna Johansson tipsade precis om din blogg på FaceBokk så va ju tvungen att gå in o kika :) Tack så mycket!
Jag brukar alltid säga till folk som frågar som det var..nämligen jobbigast efteråt..men som du säger det är inte många som snackar om hur det faktiskt är efteråt..mycket märkligt.
Hej, blev tipsad om din blogg av Anna. Jag känner verkligen igen mig i att man inte får prata om att förlossningen var jobbig.
Jag födde min dotter i Tyskland där jag är bosatt för tillfället och det var fruktansvärt jobbigt. De pratade ingen engelska, Nova ville inte komma ut så de skulle sätta igång mig. Det slutade med att jag hade förlossningsvärkar i 5 dagar innan jag fick kejsarsnitt. Samma dag som kejsarsnittet skulle ske så läckte jag fostervatten så det blev nästan ett akut kejsarsnitt. Allt gick väldigt fort och jag hängde inte alls med. Sen tog inte bedövningen så jag hade väldigt ont under en stor del av tiden innan jag fick mer bedövning. Dock säger alla till mig att "ja, men titta så bra resultat det blev. Du får vara glad för det". Det är klart att jag är glad, men det var ändå tufft.
Jag tror snarare att det kan stärka och hjälpa folk att förbereda sig genom att prata om det, istället för att gömma undan det. Och man är inte gnällig för att man har en tuff förlossning, det är OK att prata om det!
Mycket bra inlägg du har skrivit!
Känner inte alls igen mig i din beskrivning. Tycker att mammor överlag pratar mycket om sina förlossningar och är väldigt öppna med detta och hur de kännt sig efteråt. Ibland till och med för mycket detaljer, min man är inte speciellt sugen på att höra andra kvinnors förlossningsberättelser i alltför detaljerade beskrivningar.
Underbara blogg du har Malin.
Jag känner igen mig helt i det som du skriver (kanske för att vi inte har några barn) Men jag visste inget om hur det kunde vara efter en förlossning tex smärtan med amning, avslaget och att man kan spricka så in i helvete för än du fick Markus och var ärlig om allt :)
Ja du Malin! Bra skrivet, men jag tycker ändå att vi blivit bättre på det, och visst pratar man om efter förlossningen? eller det gör jag iaf...iaf till mina nära, men om jag träffar någon som ska ha inom ett par dagar så brukar jag fråga innan om de vill veta en förskönad historia eller inte. Men avslutar alltid med, det gör ont det vore konstigt annars...Fast jag tror också att vi tjejer i regel inte har varit så frispråkiga om våra nedre regioner i största allmänhet, mycket hysch hysch. Men det där med att en man skrivit cirka två veckor det vette 17? För det varierar nog för jag var sugen som attan!! =)men det är ju som allt annat vi e Olika!!
Och är inte det värsta de som säger "och min förlossning var... eller förresten det kan jag ju inte säga nu när du är gravid, får berätta om det när du har gått", som om någon vill se skräck i blicken hos en:)
Fast jag vet inte, tycker det är rätt skönt att slippa höra elände:)
Jag måste nog haft "tur" då, för jag tycker det enda jag fått höra inför min förlossning var hur otrevligt det kunde vara och vad som kunde gå fel osv. Fast det mesta kunde jag ju räkna ut själv. För det KAN ju inte vara skönt att skita ut en vattenmelon... :)
