För tolv år sedan...

Det var en varm sommarkväll i slutet av Maj. Dagarna innan hade varit så varma så det var nästintill olidligt iallafall om man var höggravid och vätskefylld från topp till tå.

Lidköping pulserade den kvällen. Det var stadsfest inne i stan och genom det öppna sjukhusfönstret kunde man höra  glada rop och skratt.
Sverige hade även vunnit med sitt bidrag Take me to your heaven med Charlotte Perelli den helgen men det hade jag ingen aning om då. Jag brydde mig inte alls ärligt talat men sköterskorna var noga med att berätta detta.
Några timmar tidigare hade även volymen på radion höjts upp.
Lite diskret men nog för att jag skulle märka det.
Det var en direktsändning om Malexandermorden som skedde i samma stund. Vilket jag heller inte brydde mig om speciellt mycket om då.
Jag födde ju barn.

Min förstfödda. Trollungen som han direkt fick heta bland personalen.
Han var den långhårigaste bebisen som fötts där på fem år och dagarna vi låg där passerade det personal ifrån alla möjliga avdelningar på sjukhuset som hört ryktet om trollungen och var "bara tvungna att komma och kika lite."

Jag hade en fantastisk barnmorska som kom och tittade till oss mellan varven. Lilla Mamma sa hon till mig.
Lilla mamma.
Känslan av nytt.
Jag minns att jag tyckte det kändes konstigt att någon kallade mig för mamma.
Jag minns att jag låg vaken två dygn i sträck och bara tittade på den lilla varelsen framför mig. Han antingen sov eller så låg han bara och tittade tillbaka.
Stora vackra mörkblåa ögon.

Jag kunde inte få nog av att se på honom så jag kunde inte sova.

Fem dagar blev vi kvar eftersom jag hade havandeskapsförgiftning och alla kroppsvärden var tvungna att bli okej igen.

Känslan av nytt har aldrig och kommer aldrig att komma på samma sätt igen.
Allt var nytt.
Amma, byta blöja, gosa med sitt barn, natta sitt barn.

Den nya känslan av att någon annan kommer alltid att komma i första hand.
Den nya känslan av att gå och lägga sig för natten med vetskap om att man är mamma.
Den nya känslan av att stiga upp på morgonen och veta att man är mamma.
De nya känslorna som invaderar kroppen med sån kraft man inte trodde var möjligt.

Allt var nytt på ett glädjehisnande sätt.

Jag känner lika mycket för alla mina barn.
Men den känslan av nytt kommer bara en gång i livet.

På lördag fyller min förstfödda tolv år.

ja jag kommer ihåg det som igår när jag hämtade Jarmo på natten och fick se den lilla trollungen han var så söt ,vilket han är idag också

Vad fint du skriver! ♥

Åh, det är så vackert så jag gråter...

Gulliga ni är=)