30 November En mammas dotters dotter
Jag fick oerhört lättade nyheter igår.
Svaret på skelettröntgen och resten av överkroppen har kommit.
Och det var svaret vi hoppades på av hela våra hjärtan.
Ingen cancer! Den hade inte spridit sig mer.
Dom ville göra ett ultraljud på levern för att dom inte riktigt fått med hela, men det stod att det skulle göras för att bevisa eller om hon sa påvisa den godartade genen.
Jag pratade om detta med barnen förut när vi åkte in till Lidköping för att göra Bellas hyposens.
Bella frågade mig, mamma hur känns det nu egentligen, eller hur har du tänkt och hur har du känt dig under den här tiden? Det är ju din mamma. Tusen frågor som ville ha svar.
Jag sa att man blir ju orolig och så. Och att man får tänka att det kommer att bli bra.
Jag sa inte så mycket alls egentligen. Hur tankegången går och hur man känner.
Man vill inte göra dom ledsna.
Man vill inte göra dom oroliga.
Man vill skydda dom mot allt ont i hela världen.
Man vill att dom ska vara lyckliga.
Så ibland säger inte alltid en mamma till sina barn vad hon egentligen tänker och känner.
För hon vill skydda dom mot allt som inte är av godo.
Svaret på skelettröntgen och resten av överkroppen har kommit.
Och det var svaret vi hoppades på av hela våra hjärtan.
Ingen cancer! Den hade inte spridit sig mer.
Dom ville göra ett ultraljud på levern för att dom inte riktigt fått med hela, men det stod att det skulle göras för att bevisa eller om hon sa påvisa den godartade genen.
Jag pratade om detta med barnen förut när vi åkte in till Lidköping för att göra Bellas hyposens.
Bella frågade mig, mamma hur känns det nu egentligen, eller hur har du tänkt och hur har du känt dig under den här tiden? Det är ju din mamma. Tusen frågor som ville ha svar.
Jag sa att man blir ju orolig och så. Och att man får tänka att det kommer att bli bra.
Jag sa inte så mycket alls egentligen. Hur tankegången går och hur man känner.
Man vill inte göra dom ledsna.
Man vill inte göra dom oroliga.
Man vill skydda dom mot allt ont i hela världen.
Man vill att dom ska vara lyckliga.
Så ibland säger inte alltid en mamma till sina barn vad hon egentligen tänker och känner.
För hon vill skydda dom mot allt som inte är av godo.
23 november
Kunde inte sköterskan ringt igår istället för idag och sagt till mor min att hennes värden var dåliga nu? Risken är stor att hon åker på en infektion om det vill sig illa, vilket då leder till uppskjutning av cellgifterna.
Igår satt vi ju tio personer i ett rum och pysslade. Iofs är ju ingen av oss sjuk nu men vi kan ju bära vilken skit som helst och då åker hon ju på det. Det går ju kräksjuka och all möjlig skit här nu.
Bara att hålla tummar och hoppas att hon håller sig frisk för ingen av oss vill ju att behandlingen blir uppskjuten.
Igår satt vi ju tio personer i ett rum och pysslade. Iofs är ju ingen av oss sjuk nu men vi kan ju bära vilken skit som helst och då åker hon ju på det. Det går ju kräksjuka och all möjlig skit här nu.
Bara att hålla tummar och hoppas att hon håller sig frisk för ingen av oss vill ju att behandlingen blir uppskjuten.
18 november
Eftersom både Markus och Emil är förkylda nu så vågar vi inte träffa mor min. Jag är frisk men det räcker ju med att jag bär med mig smittan så kan hon åka på den och bli jättesjuk.
Hon inledde den sex månader långa behandlingen med cellgifter i fredags och det är nu som hennes immunförsvar börjar att brytas ner. Fördelen med cellgifterna är ju den viktiga att den tar eventuella cancerceller.
Nackdelen är ju den att den bryter ner hennes friska också. Så det blir ju behandlingen som gör henne sjuk nu. Symptom som trötthet, illamående, håravfall , hård mage, lös mage är ju bara några av symptomen som blir. Men vi är så lättade att hon har sluppit illamåendet iallafall. Det är ju verkligen något man kan vara utan.
Skulle hon åka på en för oss vanlig förkylning så kan det i hennes fall leda till att hon får väldigt dåliga värden av allt och då skjuter man upp nästa cellgiftsomgång. Just för att kroppen inte fixar det då. Och det vill vi ju inte.
Fick man önska vad man ville så hade inget av det här hänt alls.
Hon inledde den sex månader långa behandlingen med cellgifter i fredags och det är nu som hennes immunförsvar börjar att brytas ner. Fördelen med cellgifterna är ju den viktiga att den tar eventuella cancerceller.
Nackdelen är ju den att den bryter ner hennes friska också. Så det blir ju behandlingen som gör henne sjuk nu. Symptom som trötthet, illamående, håravfall , hård mage, lös mage är ju bara några av symptomen som blir. Men vi är så lättade att hon har sluppit illamåendet iallafall. Det är ju verkligen något man kan vara utan.
Skulle hon åka på en för oss vanlig förkylning så kan det i hennes fall leda till att hon får väldigt dåliga värden av allt och då skjuter man upp nästa cellgiftsomgång. Just för att kroppen inte fixar det då. Och det vill vi ju inte.
Fick man önska vad man ville så hade inget av det här hänt alls.
10 november
Cancer är inte bara en jäkla skitsjukdom det är en väntans sjukdom också.
Och nu börjar ännu en väntan. Mor min var och gjorde skelettröntgen idag. Så nu ska vi vänta på svar igen.
Jag gillar inte att vänta på saker. Det hänger förmodligen ihop med min rastlösa själ.
Men skulle jag veta att svaret är positivt då skulle jag kunna vänta i evighet.
Än vet vi inte men vi hoppas hoppas hoppas.
Och nu börjar ännu en väntan. Mor min var och gjorde skelettröntgen idag. Så nu ska vi vänta på svar igen.
Jag gillar inte att vänta på saker. Det hänger förmodligen ihop med min rastlösa själ.
Men skulle jag veta att svaret är positivt då skulle jag kunna vänta i evighet.
Än vet vi inte men vi hoppas hoppas hoppas.
2 november
Den lilla pojken tittar stort på den gamle kvinnan framför honom. Trots den höga åldern på kvinnan kan man fortfarande ana en ungdomlig charm. Bakom de åldrande ögonen kan man se den glittrande blicken.
Vad är det för ärr du har gammelmormor? frågar han tillslut. Dom här säger hon och ser plötsligt drömsk ut. Som om att hon försvann i en annan värld ett tag.
Det är historia nu. Det hände när jag var mitt i livet. Jag var femtiofem år.
Men nu är det historia säger hon samtidigt som hon ger pojken en mjuk blick.
Jag pratade med mor förut. Det blir en del ärr sa jag efter att hon berättat om dagens operation då de satte in porten. Allt hade gått bra och nu närmar sig behandlingarna snabbt.
Men varje ärr har sin historia att berätta. Man skulle kunna likna dem vid en historiebok. Ett ärr på bröstet. Ett under armhålan. Ett för dräneringen. Och nu ett för porten.
Vi gör vår framtidens historia nu. För det är vad detta kommer att bli för oss alla när allt är över.Vår historia som vi gick igenom ihop. Vår historia som vi kommer att minnas ihop.
Framtidens historia.
Vad är det för ärr du har gammelmormor? frågar han tillslut. Dom här säger hon och ser plötsligt drömsk ut. Som om att hon försvann i en annan värld ett tag.
Det är historia nu. Det hände när jag var mitt i livet. Jag var femtiofem år.
Men nu är det historia säger hon samtidigt som hon ger pojken en mjuk blick.
Jag pratade med mor förut. Det blir en del ärr sa jag efter att hon berättat om dagens operation då de satte in porten. Allt hade gått bra och nu närmar sig behandlingarna snabbt.
Men varje ärr har sin historia att berätta. Man skulle kunna likna dem vid en historiebok. Ett ärr på bröstet. Ett under armhålan. Ett för dräneringen. Och nu ett för porten.
Vi gör vår framtidens historia nu. För det är vad detta kommer att bli för oss alla när allt är över.Vår historia som vi gick igenom ihop. Vår historia som vi kommer att minnas ihop.
Framtidens historia.
31 oktober
Vi går igenom en prövotid just nu.
Och när den är över kommer vi att vara ännu starkare.
Än någonsin
Och när den är över kommer vi att vara ännu starkare.
Än någonsin
29 oktober
Jag är en enveten kvällsuggla som aldrig tycks komma i säng. Även om jag gått och varit löjligt trött den här veckan så icke att jag lägger mig i tid.
Så igår gjorde Jarmo det enda rätta. - Nä nu har vi varit så trötta och gnälliga den här veckan så nu går vi och lägger oss så vi får lite riktig sömn sa han och vi kom i säng tidigare än vad vi gjort på hur länge som helst. Ibland kan jag faktiskt behöva någon som ser till att saker blir gjort. Som att gå och lägga sig.
Just nu sitter jag med en kopp kaffe i väntan på att klockan ska bli nio.
Thomas och mor, syrran och bror min och jag ska strax åka in till Lidköping.
Mors läkare ville ju träffa oss för att informera om behandlingen. Hur vi ska ta död på cancerskiten.
Livets kontraster är just nu.
Egentligen skulle jag varit på jobbet och fixat kaffe för att gå iväg på niofrukost.
Men istället sitter jag här och dricker kaffe i väntan på att klockan ska bli nio så att man kommer iväg.
Till mötet som handlar om överlevnad.
Så igår gjorde Jarmo det enda rätta. - Nä nu har vi varit så trötta och gnälliga den här veckan så nu går vi och lägger oss så vi får lite riktig sömn sa han och vi kom i säng tidigare än vad vi gjort på hur länge som helst. Ibland kan jag faktiskt behöva någon som ser till att saker blir gjort. Som att gå och lägga sig.
Just nu sitter jag med en kopp kaffe i väntan på att klockan ska bli nio.
Thomas och mor, syrran och bror min och jag ska strax åka in till Lidköping.
Mors läkare ville ju träffa oss för att informera om behandlingen. Hur vi ska ta död på cancerskiten.
Livets kontraster är just nu.
Egentligen skulle jag varit på jobbet och fixat kaffe för att gå iväg på niofrukost.
Men istället sitter jag här och dricker kaffe i väntan på att klockan ska bli nio så att man kommer iväg.
Till mötet som handlar om överlevnad.
25 Oktober Men..
Men inombord svär jag åt det där jävla helvetesmonstret som ska komma hit och förstöra! Tål du inte svordomar så sluta läs. Men det är så jag tänker. Jävla orättvisa sjukdom. Gå på dom godaste människorna. Så in i helvete orättvist.
25 Oktober Tre veckors väntan är över
Nu vet vi.
Så det kändes väldigt skönt att vi var samlade ikväll, nästan allihopa för att avnjuta en god middag som jag med kort varsel fått göra iordning. Barnen hade bjudit hem mor och Thomas på kvällsmat, men i förbifarten glömt av att meddela mig.. så med beskedet jag fått tidigare under dagen av mor min, så ordnade vi till en mysig kväll med mat en god sallad, tända ljus, ett glas rött vin till mor (hon kommer ju inte få njuta av sådant på ett tag nu) kaffe och lite gott till det. Syrran var hitbjuden oxå.
Bror min har ju de små att tänka på nu på kvällen, så det blev vi.
Vi fick inte svaret vi helst velat. Vi hade velat höra att lymfkörtlarna dom tog ifrån armhålan var cancerfria, men det var dom inte. Dom tog nitton stycken. Nio av dom var det cancer i. Men det betyder ju att tio av dom var fria ifrån det.
Så ser vi på saken nu. Vi måste tänka positivt. För vi ger oss inte. Vi är envisa finnar som ska besegra det där cancermonstret.
Imorgon ska jag meddela min chef att jag tänker vara ledig på fredag. Läkaren ville ha med oss barn på mötet. Dom vill ge oss information om vad som händer nu. Att cellgiftsbehandlingen startar nästa vecka, vad som tillkommer med det.
Ett halvår ska hon få cellgifter. Efter det strålning. Enligt läkaren.
Efter det frisk. Önskar vi.
Så det kändes väldigt skönt att vi var samlade ikväll, nästan allihopa för att avnjuta en god middag som jag med kort varsel fått göra iordning. Barnen hade bjudit hem mor och Thomas på kvällsmat, men i förbifarten glömt av att meddela mig.. så med beskedet jag fått tidigare under dagen av mor min, så ordnade vi till en mysig kväll med mat en god sallad, tända ljus, ett glas rött vin till mor (hon kommer ju inte få njuta av sådant på ett tag nu) kaffe och lite gott till det. Syrran var hitbjuden oxå.
Bror min har ju de små att tänka på nu på kvällen, så det blev vi.
Vi fick inte svaret vi helst velat. Vi hade velat höra att lymfkörtlarna dom tog ifrån armhålan var cancerfria, men det var dom inte. Dom tog nitton stycken. Nio av dom var det cancer i. Men det betyder ju att tio av dom var fria ifrån det.
Så ser vi på saken nu. Vi måste tänka positivt. För vi ger oss inte. Vi är envisa finnar som ska besegra det där cancermonstret.
Imorgon ska jag meddela min chef att jag tänker vara ledig på fredag. Läkaren ville ha med oss barn på mötet. Dom vill ge oss information om vad som händer nu. Att cellgiftsbehandlingen startar nästa vecka, vad som tillkommer med det.
Ett halvår ska hon få cellgifter. Efter det strålning. Enligt läkaren.
Efter det frisk. Önskar vi.
19 oktober
Om en vecka vet vi.
Om det räcker med strålbehandling eller om det nu visar sig att lymfkörtlarna dom tog i armhålan innehåller cancerceller. Då blir det cellgiftsbehandling.
Strålbehandlingen har vi pratat mycket om eftersom den bli av oavsett.
Fem veckors behandling blir det i Borås. Vi kommer att försöka pigga upp resorna så gott det går med någon av oss närmsta som sällskap. Det är det minsta vi kan göra. Helst vill vi göra allt.
Cellgiftsbehandlingen har vi inte pratat igenom lika mycket. Men vi har börjat. Vi hoppas givetvis att svaret blir, det räcker med strålbehandling.
Jag var hemma hos mor en sväng igår. Pratade lite, tittade lite.
-Det syns ju inte att dom har tagit något, sa jag. Nej jag märker det knappt svarade hon.
Hon har stora boobisar, mor min. Som jag alltid velat ha. Jag har aldrig varit jättenöjd över mina egna. En aning för små har jag tyckt.
Men jag tänker aldrig mer klaga över dom. Så länge dom håller sig friska ska jag inte säga ett pip mer om det.
Vi går igenom en process.
Beskedet- Chocken-Overklighetskänsla-Förnekelsen-Insikten-Ovissheten.
Där är vi nu.
Men med en stark mur omkring klarar man det mesta.
Om det räcker med strålbehandling eller om det nu visar sig att lymfkörtlarna dom tog i armhålan innehåller cancerceller. Då blir det cellgiftsbehandling.
Strålbehandlingen har vi pratat mycket om eftersom den bli av oavsett.
Fem veckors behandling blir det i Borås. Vi kommer att försöka pigga upp resorna så gott det går med någon av oss närmsta som sällskap. Det är det minsta vi kan göra. Helst vill vi göra allt.
Cellgiftsbehandlingen har vi inte pratat igenom lika mycket. Men vi har börjat. Vi hoppas givetvis att svaret blir, det räcker med strålbehandling.
Jag var hemma hos mor en sväng igår. Pratade lite, tittade lite.
-Det syns ju inte att dom har tagit något, sa jag. Nej jag märker det knappt svarade hon.
Hon har stora boobisar, mor min. Som jag alltid velat ha. Jag har aldrig varit jättenöjd över mina egna. En aning för små har jag tyckt.
Men jag tänker aldrig mer klaga över dom. Så länge dom håller sig friska ska jag inte säga ett pip mer om det.
Vi går igenom en process.
Beskedet- Chocken-Overklighetskänsla-Förnekelsen-Insikten-Ovissheten.
Där är vi nu.
Men med en stark mur omkring klarar man det mesta.
14 oktober
Höstens stora händelse i Götene har gått av stapeln idag.
Höstmarknaden. År ut och år in. Där har man gått sen barnsben med ett fast grepp i sina föräldrars hand. Med kompisar från skolan när man blev lite större, för att sedan tröttna i en viss ålder.
För att sedan återgå, stolt spatserande med barnvagn.
Våra små blev stora och har börjat cykla dit själva med sina kompisar. Vi lite tafatta irrandes omkring i hopp för att se dom.
Och nu idag åter med en liten i vagn och mormor brevid oss.
Fast idag var det lite annorlunda. Man känner ju många av besökarna. Mor min känner ännu fler.
Som vanligt när man träffar någon bekant börjar man ju med frasen, Hur är det?
Dom fick svar som dom nog inte var beredda på. Vem är egentligen beredd på att höra, jag har bröstcancer?
Men jag tycker det är bra att hon berättar. Det är en viktig del i hela processen. Att man inte svarar jo det är bara fint med mig, när det egentligen inte är det.
Jag kände mig som en betraktare när jag stod där iakttagandes deras miner. Lyssnade på deras svar.
Dom tog bort tumören från bröstet, men tog även bort ett par lymfkörtlar från armhålan eftersom den sk. portvaktskörteln, den närmast tumören visade aktivitet.
Så det är det svaret vi ska vänta på nu i två veckor till.
Och hoppas och tro att dom inte visar något.
Inga cancerceller i dom.
Det är svaret vi vill ha.
Höstmarknaden. År ut och år in. Där har man gått sen barnsben med ett fast grepp i sina föräldrars hand. Med kompisar från skolan när man blev lite större, för att sedan tröttna i en viss ålder.
För att sedan återgå, stolt spatserande med barnvagn.
Våra små blev stora och har börjat cykla dit själva med sina kompisar. Vi lite tafatta irrandes omkring i hopp för att se dom.
Och nu idag åter med en liten i vagn och mormor brevid oss.
Fast idag var det lite annorlunda. Man känner ju många av besökarna. Mor min känner ännu fler.
Som vanligt när man träffar någon bekant börjar man ju med frasen, Hur är det?
Dom fick svar som dom nog inte var beredda på. Vem är egentligen beredd på att höra, jag har bröstcancer?
Men jag tycker det är bra att hon berättar. Det är en viktig del i hela processen. Att man inte svarar jo det är bara fint med mig, när det egentligen inte är det.
Jag kände mig som en betraktare när jag stod där iakttagandes deras miner. Lyssnade på deras svar.
Dom tog bort tumören från bröstet, men tog även bort ett par lymfkörtlar från armhålan eftersom den sk. portvaktskörteln, den närmast tumören visade aktivitet.
Så det är det svaret vi ska vänta på nu i två veckor till.
Och hoppas och tro att dom inte visar något.
Inga cancerceller i dom.
Det är svaret vi vill ha.
13 oktober
Idag har det gått en vecka. Två veckors väntan kvar.
7 oktober
Jag berättade för barnen förut. Jag berättade redan förra veckan, det vi visste då men på ett ganska lättsamt sätt. Jag ljög absolut inte, men jag berättade inte heller alltihop. Bara en viss del.
Jag ville bespara dom lite. Men nu ikväll insåg jag att det finns ingen anledning att inte berätta allt, hur det verkligen ligger till.
Att mormor faktiskt har bröstcancer. Att vi måste vänta tre veckor till innan vi vet ännu mer.
Om behandlingar. Och annat.
Man vill skydda dom mot allt, men här måste man tyvärr berätta. Och när man bor i lilla Götene så sprider sig saker snabbt, och jag vill att dom ska höra allt från mig. Ingen annan.
Det är ju trots allt verkligheten, fast man bara önskar att det inte var så.
Efter samtalet med barnen slog det mig.
Markus är elva år, Bella nio. När jag var elva år hade min mor det här samtalet med mig. Hon berättade att min morfar hade cancer.
Men den här gången ska det INTE sluta likadant. Det har vi bestämt. Allihopa.
Jag ville bespara dom lite. Men nu ikväll insåg jag att det finns ingen anledning att inte berätta allt, hur det verkligen ligger till.
Att mormor faktiskt har bröstcancer. Att vi måste vänta tre veckor till innan vi vet ännu mer.
Om behandlingar. Och annat.
Man vill skydda dom mot allt, men här måste man tyvärr berätta. Och när man bor i lilla Götene så sprider sig saker snabbt, och jag vill att dom ska höra allt från mig. Ingen annan.
Det är ju trots allt verkligheten, fast man bara önskar att det inte var så.
Efter samtalet med barnen slog det mig.
Markus är elva år, Bella nio. När jag var elva år hade min mor det här samtalet med mig. Hon berättade att min morfar hade cancer.
Men den här gången ska det INTE sluta likadant. Det har vi bestämt. Allihopa.
6 Oktober Uppvaknandet
Nu börjar den långa väntan.
Tre veckors jävlig väntetid.
Tre veckors jävlig väntetid.
3 Oktober Annat kan vänta
På onsdag kommer jag att bli sen till jobbet.
För jag ska köra in mor till Lidköping där dom ska operera bort en tårtbit från bröstet.
Sedan åker jag direkt och jobbar. Hon tycker att hon kan vara där själv när operationen görs och en stund efteråt.
Men jag skulle lätt kunna sitta där hela dagen.
Och vänta. Kanske äta upp en medtagen dajm (som egentligen är tänkt till henne, men som kanske går åt då operationen tar sin tid.
Så som hon gjorde för tjugotre år sen.
Då det var jag som opererade bort en tumör som satt under mitt öra.
Då hon åt upp min dajm för att operationen på mig drog ut på tiden.
Det skulle jag kunna göra.
Annat kan vänta.
För jag ska köra in mor till Lidköping där dom ska operera bort en tårtbit från bröstet.
Sedan åker jag direkt och jobbar. Hon tycker att hon kan vara där själv när operationen görs och en stund efteråt.
Men jag skulle lätt kunna sitta där hela dagen.
Och vänta. Kanske äta upp en medtagen dajm (som egentligen är tänkt till henne, men som kanske går åt då operationen tar sin tid.
Så som hon gjorde för tjugotre år sen.
Då det var jag som opererade bort en tumör som satt under mitt öra.
Då hon åt upp min dajm för att operationen på mig drog ut på tiden.
Det skulle jag kunna göra.
Annat kan vänta.
2 Oktober Så här ligger det till
Markus var iväg på sitt idag, Jarmo och Emil på annat håll (fika på Taste..) och jag for in till Lidköping med Bella och syrran.
Jag fick ju en del presentkort när jag fyllde år, och en massa annat fint som blommor, vin, mm så det kände jag för att shoppa upp. Presentkortet alltså.
Mor och hennes kompis var oxå inne och gjorde stan, så vi sammanslog fikat.
Jag fynda en scarf (därav lappen som hänger där så tjusigt). Fynda och fynda, den var iofs inte jättebillig men skit samma. Den var inte svart som det annars lätt blir när jag köper kläder och ting.
Vi tog oss en eftermiddagspromenad i skogen, jag, Emil och Bella med kompis.
Med den här parveln ser man saker ur olika perspektiv.
När vi var framme i leksaksaffären igår, kom Jarmo och Emil med den här traktorn.
Men HALLÅ skrek jag över hela affären, 179 kronor för en liten plastsak?
Ja, svarade Jarmo lugnt. Emil pekade på den här och sa att den ville han ha.. Typ..
Vet du varför den var så dyr? Frågade Jarmo mig när vi kom hem. NÄÄÄ, svarade jag.
Titta här, och så visade han mig vart den var gjord.
Made in Finland. Det är ingen skit det här, det är riktig kvalite på det här fortsatte Jarmo.
Jag vet, svarade jag då. Finland är känt för sin höga kvalite på kläder, skor och saker.
Finland är känt för sitt starka släkte, den finska Sisun.
Min mamma är finska och hon genomfylls av den finska sisun. Hon är en stark kvinna och ger sig aldrig. Envis som synden är hon.
Och det tur det.
På onsdag ska hon opereras.
Vi har nyss fått veta att hon har bröstcancer. Men den jävla sjukdomen kan hälsa hem. För där går den bet.
Hon är ju finska.
Och vår mamma.
Jag fick ju en del presentkort när jag fyllde år, och en massa annat fint som blommor, vin, mm så det kände jag för att shoppa upp. Presentkortet alltså.
Mor och hennes kompis var oxå inne och gjorde stan, så vi sammanslog fikat.
Jag fynda en scarf (därav lappen som hänger där så tjusigt). Fynda och fynda, den var iofs inte jättebillig men skit samma. Den var inte svart som det annars lätt blir när jag köper kläder och ting.
Vi tog oss en eftermiddagspromenad i skogen, jag, Emil och Bella med kompis.
Med den här parveln ser man saker ur olika perspektiv.
När vi var framme i leksaksaffären igår, kom Jarmo och Emil med den här traktorn.
Men HALLÅ skrek jag över hela affären, 179 kronor för en liten plastsak?
Ja, svarade Jarmo lugnt. Emil pekade på den här och sa att den ville han ha.. Typ..
Vet du varför den var så dyr? Frågade Jarmo mig när vi kom hem. NÄÄÄ, svarade jag.
Titta här, och så visade han mig vart den var gjord.
Made in Finland. Det är ingen skit det här, det är riktig kvalite på det här fortsatte Jarmo.
Jag vet, svarade jag då. Finland är känt för sin höga kvalite på kläder, skor och saker.
Finland är känt för sitt starka släkte, den finska Sisun.
Min mamma är finska och hon genomfylls av den finska sisun. Hon är en stark kvinna och ger sig aldrig. Envis som synden är hon.
Och det tur det.
På onsdag ska hon opereras.
Vi har nyss fått veta att hon har bröstcancer. Men den jävla sjukdomen kan hälsa hem. För där går den bet.
Hon är ju finska.
Och vår mamma.
1 Oktober Gillar inte främmande förändringar.
Vi var framme i Götene och uträttade ärenden förut. Frisörbesök för Markus, leksaksaffärsbesök för Emil som promt var tvungen att ha en NY bil enligt Jarmo.. osv..
När jag närmar mig bankomaten för att kolla pengastatusen hör jag dragspelsmusik. Jag tittar upp och ser en tjej sitta på marken utanför Ica och spela dragspel.
Jag tittar snabbt ner igen och går in på bankomaten, men kan inte låta bli att titta ut mot henne. Så där som i smyg liksom.
Vi är inte vana vid sånt här. Vi är helt främmande för människor som står utanför mataffären och försöker med sin musik spela ihop en slant till , ja till vad vet jag om det?
Jag går tillbaka till familjen och sedan knallar vi iväg mot Ica igen. Jag tittar åter igen på dragspelstjejen, barnen tittar, alla som går förbi tittar och tittar.
Dragspelstjejen tittade upp mot Bella och sa hej, Bella hejade glatt tillbaka.
Vi är inte vana vid sånt i vår lilla by. Vi är inte vana vid det främmande.
Vi vet inte riktigt hur vi ska hantera sådana situationer.
Vi är inte vana vid förändringar.
Jag gillar inte främmande förändringar.
Tänk på att det är Oktober nu.
Köp ett rosa band och stöd forskningen i bröstcancer.
När jag närmar mig bankomaten för att kolla pengastatusen hör jag dragspelsmusik. Jag tittar upp och ser en tjej sitta på marken utanför Ica och spela dragspel.
Jag tittar snabbt ner igen och går in på bankomaten, men kan inte låta bli att titta ut mot henne. Så där som i smyg liksom.
Vi är inte vana vid sånt här. Vi är helt främmande för människor som står utanför mataffären och försöker med sin musik spela ihop en slant till , ja till vad vet jag om det?
Jag går tillbaka till familjen och sedan knallar vi iväg mot Ica igen. Jag tittar åter igen på dragspelstjejen, barnen tittar, alla som går förbi tittar och tittar.
Dragspelstjejen tittade upp mot Bella och sa hej, Bella hejade glatt tillbaka.
Vi är inte vana vid sånt i vår lilla by. Vi är inte vana vid det främmande.
Vi vet inte riktigt hur vi ska hantera sådana situationer.
Vi är inte vana vid förändringar.
Jag gillar inte främmande förändringar.
Tänk på att det är Oktober nu.Köp ett rosa band och stöd forskningen i bröstcancer.
30 September Vi har fått ett dåligt besked.
Därav dålig uppdatering här.
Vi håller på att smälta det nu.
Men det kommer att bli bra. Det ska bli bra.
Vi håller på att smälta det nu.
Men det kommer att bli bra. Det ska bli bra.
