Jag är en ständig sömntuta. På morgonen alltså. Logiskt nog eftersom jag har väldigt svårt att komma till sängs på kvällen.
Så det är ju självförvållat att man är dundertrött när Emil vaknar mellan sex, sju. Som han alltid gjort i hela sin lilla livslängd. Även om han varit sjuk.

Så det känns lite som ett straff när han idag sov till nio!

Eftersom jag var tvungen att gå upp i alla fall och få iväg de stora barnen till skolan. Visst klarar dom sig själva men jag var ju ändå hemma med Emil som varit lite krasslig.

Ibland är livet hårt.

Och jag kommer alltid vara morgontrött.