Små liv

Innan jag själv fick barn tyckte jag att all slags barnskrik var otroligt jobbigt och störande.
Samma år som jag skulle fylla tjugotre fick jag mitt första barn.

Och med ett barn får man ett helt nytt sätt att se på saker.
Man får känslor som aldrig funnits där förr.
Och man mjuknar i hjärtat.

Vårt första barn Markus var en bebis som bara låg och kikade helt tyst och jag var helt betagen av honom. Jag var helt fascinerad av hur man kunde få en bebis som knappt sa ett pip. Ett tag trodde vi nästan att han inte kunde skrika (allvarligt) men sen runt tremånadersdagen då skrek han rejält.

Och vi blev en smula chockade.


Ett år och nio månader senare föddes hans lillasyster. Med ett illvrål kom hon ut i världen.

Som fortsatte. Magont, kaskadspyor och minimalt med sömn för hennes del (och vår) gjorde att vi snabbt rycktes ner från de superrosa molnen vi fluffat omkring i med Markus.

Det var det här som kallades småbarnstid förstod vi då. Med Markus som alltid var nöjd och sov hur länge som helst hade vi inte haft en susning om hur det faktiskt kunde vara.

Så det kom faktiskt lite som en chock.
Men allt är övergående.
Jag kommer ihåg hur vi peppade varandra i omgångar när vi gick omkring och bar på henne och försökte på alla sätt att få henne lugn.

Det går över tillslut.

Och när jag hör bebisar som skriker tycker jag fortfarande att det är jobbigt. Fast på ett annat sätt.

Jag får lite ont i hjärtat.




Kommentarer
Postat av: Sara

Fattar inte var tiden tar vägen! Hur gammal är "lillen" nu? Den lille guldlocken. Helt sjukt o för Er måste d vara än mer ofattbart det där med tiden eftersom det är er 3:e.



Jag saknar spädbarnstiden så otroligt mycket o idag förstår jag människor som inte kan sluta skaffa barn....

2011-08-26 @ 14:55:57
URL: http://casalott.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0