7 oktober

Jag berättade för barnen förut. Jag berättade redan förra veckan, det vi visste då men på ett ganska lättsamt sätt. Jag ljög absolut inte, men jag berättade inte heller alltihop. Bara en viss del.

Jag ville bespara dom lite. Men nu ikväll insåg jag att det finns ingen anledning att inte berätta allt, hur det verkligen ligger till.

Att mormor faktiskt har bröstcancer. Att vi måste vänta tre veckor till innan vi vet ännu mer.

Om behandlingar. Och annat.

Man vill skydda dom mot allt, men här måste man tyvärr berätta. Och när man bor i lilla Götene så sprider sig saker snabbt, och jag vill att dom ska höra allt från mig. Ingen annan.

Det är ju trots allt verkligheten, fast man bara önskar att det inte var så.

Efter samtalet med barnen slog det mig.

Markus är elva år, Bella nio. När jag var elva år hade min mor det här samtalet med mig. Hon berättade att min morfar hade cancer.

Men den här gången ska det INTE sluta likadant. Det har vi bestämt. Allihopa.


Kommentarer
Postat av: Sara

Jag antar att d alltid är svårt att berätta för barn. Och man glömmer väl lätt hur lätt dom faktiskt förstår. Barn är barn men dom är inte korkade för det. Tvärtom.



Tyvärr sprider sig nyheter - goda som onda - i en liten håla som Götene som en löpeld och ibland undrar jag: Har inte folk bättre för sig än att skvallra om andra. Speciellt när det handlar om personliga tragedier.



Tänker på Er och skickar en massa kramar till Er alla!



Kram!



2010-10-09 @ 11:13:13
URL: http://didasa.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0