Gäckande årstider
Jag är ledig hela veckan som kommer. Så skönt att bara vara.
Även om rastlösheten infaller sig ganska snart hos mig.
Men på ett sätt är den här ledigheten den skönaste på hela året. För det finns noll måsten. Jo utom det vanliga som hör hemmet och barn till då, men man slipper känna att man måste uttnyttja hela långa varma dagen till max som jag gärna gör på sommaren. Då existerar inte inomhus längre. Då är det att vara ute för hela slanten.
Nu kan jag gå här inne och titta ut och njuta av det vackra. Vara ute en liten lagom stund med Emil om det inte är för kallt och sen dra mig in igen. Jag är ju ingen vintermänniska. Som sagt.
Markus och Bella däremot, dom ser man knappt skymten av.
Det är skridskor och pulkaåkning hela dagarna. I stort sett.
Och dom åker med sina kompisar. Dom har snabbt passerat åldern då vi stod brevid eller åkte med till att göra allt med kompisarna.
Det är den åldern.
Det slog mig ikväll, igen. Dom blir verkligen bara större och större. Allt är som det ska, men ibland kan man få en känsla av vemod.
Tiden går alldeles för fort.
Snart rusar vi ut till bilen igen (men då jäklar åker vi ihop för inte släpper jag dom själva till sjön inte!!)
Fullt ös med filtar, badkläder, fika och ungar på väg till badstranden.
Full fart mot semester, sommarlov och badstränder.
Och medans vi rusar omkring där har ingen av oss tid att ta en blick bakåt för att se den kalla vintern vi nyss lämnat.
Om man inte stannar upp för en sekund.
Även om rastlösheten infaller sig ganska snart hos mig.
Men på ett sätt är den här ledigheten den skönaste på hela året. För det finns noll måsten. Jo utom det vanliga som hör hemmet och barn till då, men man slipper känna att man måste uttnyttja hela långa varma dagen till max som jag gärna gör på sommaren. Då existerar inte inomhus längre. Då är det att vara ute för hela slanten.
Nu kan jag gå här inne och titta ut och njuta av det vackra. Vara ute en liten lagom stund med Emil om det inte är för kallt och sen dra mig in igen. Jag är ju ingen vintermänniska. Som sagt.
Markus och Bella däremot, dom ser man knappt skymten av.
Det är skridskor och pulkaåkning hela dagarna. I stort sett.
Och dom åker med sina kompisar. Dom har snabbt passerat åldern då vi stod brevid eller åkte med till att göra allt med kompisarna.
Det är den åldern.
Det slog mig ikväll, igen. Dom blir verkligen bara större och större. Allt är som det ska, men ibland kan man få en känsla av vemod.
Tiden går alldeles för fort.
Snart rusar vi ut till bilen igen (men då jäklar åker vi ihop för inte släpper jag dom själva till sjön inte!!)
Fullt ös med filtar, badkläder, fika och ungar på väg till badstranden.
Full fart mot semester, sommarlov och badstränder.
Och medans vi rusar omkring där har ingen av oss tid att ta en blick bakåt för att se den kalla vintern vi nyss lämnat.
Om man inte stannar upp för en sekund.
Kommentarer
Trackback
