Kämpen
Trodde nog jag hade glömt. Eller förträngt.
Men när jag tittade på "Livet på bb" förra veckan så fick jag en rejäl flashback från Emils förlossning.
Jag märkte hur jag stelnade till och rös, länge. En fysisk reaktion. Samtidigt som hjärtat slog snabbare. Scenen som utspelade sig blev obehagligt lik min egen. Min sista förlossning, som jag trodde skulle bli den bästa, blev en levande mardröm.
Hjärtrytm på bebis som visar att något inte stämmer
Personal som inte längre kan dölja sin oro.
Känslan av att något är helt, helt fel.
Snabbmöte i korridoren mellan barnmorskor och läkare.
Två manliga läkare.
Tillslut kom han ut.
Efter trettio timmars kamp.
Med hjälp av redskap och mer personal.
En livlös vit klump.
Det var så jag såg honom.
Storlarm, alla försvinner iväg, utom en sköterska. Som är under press, såpass märker jag.
Tio minuter ligger jag själv på britsen, med en sköterska som inte kan besvara mina frågor.
Fast innerst inne vet jag att han kommer att återupplivas. Intalar jag mig själv.
I "rummet" brevid står åtta läkare, ett akutteam och jobbar med honom.
Ingen puls. Inga hjärtslag. Ingen andning. Ingen livsfunktion.
Jarmo står och bevittnar de mest fruktansvärda minuterna i sitt liv, när dom ger honom elstötar och allt därtill.
Jag är innerligt tacksam att jag slapp se det. Men i mitt huvud kan jag ändå föreställa mig synen.
Tillslut får dom igång honom.
Han återvänder.
Till oss.
Men när jag tittade på "Livet på bb" förra veckan så fick jag en rejäl flashback från Emils förlossning.
Jag märkte hur jag stelnade till och rös, länge. En fysisk reaktion. Samtidigt som hjärtat slog snabbare. Scenen som utspelade sig blev obehagligt lik min egen. Min sista förlossning, som jag trodde skulle bli den bästa, blev en levande mardröm.
Hjärtrytm på bebis som visar att något inte stämmer
Personal som inte längre kan dölja sin oro.
Känslan av att något är helt, helt fel.
Snabbmöte i korridoren mellan barnmorskor och läkare.
Två manliga läkare.
Tillslut kom han ut.
Efter trettio timmars kamp.
Med hjälp av redskap och mer personal.
En livlös vit klump.
Det var så jag såg honom.
Storlarm, alla försvinner iväg, utom en sköterska. Som är under press, såpass märker jag.
Tio minuter ligger jag själv på britsen, med en sköterska som inte kan besvara mina frågor.
Fast innerst inne vet jag att han kommer att återupplivas. Intalar jag mig själv.
I "rummet" brevid står åtta läkare, ett akutteam och jobbar med honom.
Ingen puls. Inga hjärtslag. Ingen andning. Ingen livsfunktion.
Jarmo står och bevittnar de mest fruktansvärda minuterna i sitt liv, när dom ger honom elstötar och allt därtill.
Jag är innerligt tacksam att jag slapp se det. Men i mitt huvud kan jag ändå föreställa mig synen.
Tillslut får dom igång honom.
Han återvänder.
Till oss.
Kommentarer
Postat av: Anna Auf Rubenstein
älskade lilla barn!
Postat av: Eda
Fy faaan vad gripande. Ibland är man så otroligt extra glad för sina barn när man läser och hör om sånt här!!! KRAMAR Ida
Trackback
