Min skräck
Jag tror alltid att nu jäklar klarar jag mig, men sen är det kört i allafall.
Envisa, fula, avskyvärda varelser är bara förnamnet.
Dom ger sig aldrig på Jarmo , nädå det är mig dom är ute efter.
Min skräck som närmar sig nu, fästingjäklarna!!
En gång varje sommar hör grannarna mig skrika rakt ut i blindo,
JARMO!!!! Hugg av mig benet! kan jag i min lilla förvirrning skrika, då den kanske satt sig i knävecket.
Eller, Ahhh ta bort foten, ta bort foten (min egen då). Jag vill liksom inte kännas vid dom.
Så jag blundar och Jarmo tar bort.
Annars är jag rätt tuffer av mig....men när det kommer till fästingar så är jag en aning känslig.
Dom är vidriga!!!!!
En gång var jag o två kompisar i Råda och gick promenad. Med oss hade vi en stor leonberger. Gissa vad bagageutrymmet på den kombin kryllade av när vi kom hem till stan igen... plus att hela hunden var full av de små äckliga vidriga krypen.
Det kliade o kröp i mig lång tid efter detta.
Jag fick en fästing en gång - när vi var på skolresa, vättern runt. Också den enda jag fått. Tack o lov.
Dom måste gilla dig extremt mycket??? Trist. Hoppas du slipper i år.
Kram!
Hahaha Malin, GUD vilken härlig blogg du har!! Många skratt har jag fått, och så många kloka ord...Du har sannerligen begåvning för detta tjejen:) Kram
Håller med dig!! De är för jävligt otäcka och dessutom fyller de INGEN funktion alls mer än att "förstöra"!!
kram kram
Jag hatar dem också. Och de kommer finnas på både mig och Peter, på barnen och på katterna. Har hört rykten om att inte ens den långa vintern skulle ta kål på dem:( Suck!
Malin, jag bugar och tackar=) Kul att du tycker så!
Kram på dig med
Japp dom är riktigt vidriga..och åxå det absolut värsta jag vet..usch....
